Albert Bonniers förlag
Bruno K Öijer har en avslutande dikt i samlingen ”Svart som silver” där olika röster ger sin bild av en undflyende författargestalt, poeten som inte låter sig fångas i ord.
Utsagor ställs mot varandra: ”en del påstod”, ”andra höll inte med”, ”det där stämmer inte”, ”det kan inte vara han”. Och så vidare. Så läggs pusslet.
Jonas Hassen Khemiri använder ett liknande grepp i sin nya roman ”Allt jag inte minns”. Fiktionen är den att en person – som så småningom visar sig ha biografiska likheter med Khemiri – lyssnar på ett antal människor som berättar om Samuel. Denne Samuel är död, framgår ganska snart. Rösterna som den Khemiri-liknande författaren samlar in ska leda fram till en bok om Samuel. Romanen är ett sökande efter vem han var, och efter vad som hände.
Formen ställer en del krav på läsaren. Boken är uppdelad i korta stycken. I ena stunden talar Samuels kompis Vandad om ett ”vi” när han berättar om de två. När så ett ”vi” dyker upp i nästa parti kan det vara Samuels flickvän Laide som talar. Bara för att ta ett exempel på övergångar och byten av perspektiv.
Långt ifrån alla skulle ro i land en berättelse med en komposition som denna, men Jonas Hassen Khemiri gör det fullständigt övertygande. Faktiskt så pass att elegansen i framställningen till en början nästan ställer sig i vägen för det egentliga innehållet.
Jag läser med ett beundrande och smått lyckligt leende. Det är så snyggt gjort!
I takt med att bitarna med precision fogas samman växer en stark och gripande berättelse fram. Här finns åtskilliga trådar att dra i; kärlekshistorien mellan Samuel och Laide är central. Det är en i grunden rak och enkel berättelse om hur två människor möts, kommer samman och faller isär.
Han jobbar på Migrationsverket och hon är tolk. När de låter flyktingar bo i Samuels mormors hus är det bara ett av flera sätt på vilket Khemiri knyter ihop det individuella livet med ett samhällsperspektiv.
Samtidsandan fångas också i många andra bilder: miljöbeskrivningarna från Stockholm, såväl förortsområden som krogar, demonstrationer mot SD, de korta inhoppens arbetsmarknad. Saker – stora som små – som formar vår tid och våra liv.
Tempot är högt; allting sker hastigt och texten drar läsaren vidare. Form och innehåll samspelar på bästa sätt. Snabbheten ger också boken dess ganska sorgliga grundton. Allt rusar förbi, så tycks det.
Och frågan är just den: hur hålla fast vid något?
I grunden handlar det om ett språk som är lika lätt som allvarligt och som kan tala om stora frågor med små ord. Vad är kärlek, undrar Samuel. Vandad svarar: ”Kärlek är när det som är soft blir extra soft för att personen som du är med är så pass soft.”