Övers: Anna Petronella Foultier
Albert Bonniers förlag
I sin första roman på tretton berättar Milan Kundera en löst sammanhållen historia som kretsar kring några vänner som möts i samband med en fest. Perspektivet är, som ganska ofta hos Kundera, manligt. Boken börjar med att en av männen betraktar kvinnor på en gata i Paris och hur de i enlighet med tidens mode visar naveln. Vad säger det om vår tids inställning till erotik, frågar han sig.
Greppet är karaktäristiskt för Kundera, på gott och ont. Om friheten i tanken är ett av hans signum är den manliga blicken ett annat. Det är inte en inledning som övertygar.
Sedan följer en flyhänt berättad och lättläst roman. Någon intrig att tala om finns inte alls, utan det är lätt sammanhängande reflektioner, snarare än riktig gestaltning. Vilket för all del säkert är meningen.
Vid sidan av det parisiska cocktailpartyt berättas anekdoter om Josef Stalin och människor omkring honom. Här finns en för Kundera mycket typisk vändning där han utifrån hur en absurd historia tas emot av åhörarna drar slutsatser om en historisk period som kännetecknas av att inte längre förstå skämt.
En av Milan Kunderas tidiga romaner heter just “Skämtet” och där tangeras tanken, men framför allt gestaltas den med stor bravur, på en nivå långt utöver vad denna roman bjuder. Där var det några i all hast nedtecknade skämtsamma rader som fick förödande konsekvenser när kommuniststatens allövervakande öga fick syn på dem.
På den tiden Milan Kundera var en riktigt angelägen författare lyckades han som få andra att utifrån ett enskilt öde belysa diktaturens nyckfulla, bisarra och brutala inflytande på människorna, med utgångspunkt i sitt hemland Tjeckoslovakien.
Andra romaner som också förenar väsentligt innehåll med en briljant och nyskapande stil är “Skrattets och glömskans bok” och “Varats olidliga lätthet” – i dag att betrakta som moderna europeiska klassiker.
Nu är Milan Kundera 86 år och det är nog uppenbsart för både honom själv och läsare att hans stora verk ligger bakom honom.
Så hur ska årets roman betraktas? Som en medveten bagatell kanske. Ett lätt andetag vid slutet av ett rikt författarskap.
Det kan vara vackert nog så.