Ordfront
John Ajvide Lindqvists nya roman är en märklig bok; en självbiografi som också är en magisk och sofistikerad skräckroman... eller tvärtom. Var gränserna går, förblir oklart. Säkert är att det är ett bevis för författarens fenomenala förmåga att få det fullkomligt overkliga att framstå som nästan möjligt, detta att man som läsare inte kan låta bli att undra.
Ramhandlingen i boken är nog så realistisk. Året är 1985, socialdemokraterna har vunnit valet, och in i ett minimalt gårdshus på Luntmakargatan i Stockholm flyttar en nittonårig grabb vid namn John Lindqvist. Han är uppslukad av sin föresats att skapa sig en framtid som trollkarl. Omkring honom krackelerar folkhemmet när individualismens devis "satsa på dig själv" blivit norm i samhället.
Han är en ensam kille, John. Ett förhållande med SSU:aren Sofia blir kortvarigt. Sofia tror på solidaritet och gemenskap mellan människor, medan John har en mera desillusionerad syn på livet: "Vi står alla inför en avgrund", tänker han, "och vi gör det ensamma." Ändå bär han på en stark längtan efter gemenskap och sanning. Och en väg dit uppenbarar sig så småningom på det mest oväntade sätt: i duschrummet, längst inne i husets tvättstuga, finns ett badkar fyllt med svart slajm. Genom att offra blod till slajmet kan man få resa till en annan värld, "fältvärlden" som John känner igen från sin barndom; en oändlig grön gräsmatta under en ständigt blå himmel, en plats där vars och ens – flera grannar deltar också – hetaste önskningar går i uppfyllelse. För John handlar det om att verkligen kunna utföra magi. Inte ge en illusion av den, utan kunna göra den sann.
Mera problematiskt är att fältvärldens sanning också gör John till ett slags monster medan han är där. När han så träffar skinnskallen Thomas blir det allt svårare att hålla fältvärldens John borta från den vanliga världens fridsamme kille. Löftet om gemenskap, om ensamhetens upphävande, blir till något ondskefullt och tvingande.
Den som läste förra årets roman "Himmelstrand. Den första platsen." känner väl igen fältvärlden i "Rörelsen". Höstens roman innehåller också ett flertal andra nycklar till John Ajvide Lindqvists tidigare författarskap. Bokens blandning av fakta och fiktion är förbryllande och fascinerande. Långt ifrån den gängse skräckromanens frossande i blod och våld är "Rörelsen" snarare en berättelse om en existensiell skräck för ensamhet och förljugenhet och längtan efter samhörighet med något eller någon större än man själv, väl skriven och väl komponerad.
Jag tänker att fältvärlden inte är något himmelrike men kanske en drömvärld, en där alla fysiska begränsningar är upphävda och där man kan göra allt man någonsin önskat kunna göra. Men också en plats där man är i stånd att utföra hemska handlingar utan att känna annat än tillfredsställelse. Kanske framför allt, en plats där man känner igen sig, även första gången man kommer dit, och som man aldrig, aldrig vill lämna.
Det är ett bristfälligt försök till tolkning av "Rörelsen". Läs boken, och gör din egen.