Övers: Erik Andersson
Norstedts
När den irländske författaren Colm Tóibíns nya roman tar sin början är dess huvudperson Nora Webster fyrtio år och har just blivit änka. Hon har varit borta från arbetslivet under lång tid medan hon tagit hand om hemmet och familjen medan maken Maurices arbete som lärare stått för försörjningen. Alltså precis som det brukar vara, i den lilla staden Wexford i Irland i slutet på 1960-talet. Men nu ställs Nora inför nya utmaningar. Förutom sin sorg och en ändlös räcka mer eller mindre rovgiriga konvenansbesök av bekanta som alla vill ha en liten bit av den, har hon två unga söner att försörja och ansvaret för familjens liv att axla; ensam.
Nora är stark. Nora gråter sällan – åtminstone inte så att omgivningen, eller läsaren, får veta. Hon får arbete igen på kontoret till det familjeföretag där hon tidigare varit anställd. Hon får änkepension och säljer familjens sommarhus vid stranden, tar hand om sina pojkar och besöker sina utflugna döttrar. Hon reder sig. Men att sörja är ett ensamt arbete. Under och efter Maurices sjukdomstid har familjen sakta glidit ifrån henne, i synnerhet äldste sonen Donal som hanterar sin egen sorg genom ett maniskt intresse för fotografering som understöds av hans faster Margaret.
Så småningom möter Nora den ampra kulturtanten Phyllis, som försöker dra ut henne i sällskapslivet. Deras första kväll tillsammans slutar med att de båda – ytterst respektabla – damerna blir duktigt på kanelen på en pub, och, inför en skeptisk publik som håller Jantelagen högt i ära, insisterar på att framföra Brahms "Vaggvisa" på tyska, som duett. Denna scen blir trots, eller kanske tack vare, Tóibíns nedtonade berättarstil, mycket komisk. Det är också här som Nora återupptäcker och åter börjar öva sin sångröst. Musiken kommer att betyda mycket för henne och bli en källa till kraft.
I berättelsens utkanter utspelar sig samtidigt den irländska samtidshistorien: Nordirlandfrågan, upplopp i Derry, facklig anslutning. Här finns många fina tidsbilder, som till exempel när Donal ivrigt följer de amerikanska astronauternas färd mot månen på tv.
Nora är alltså en kvinna som inte bär sitt hjärta i handen. Hon döljer sin sorg, flyr den genom att använda den nya friheten att få göra precis som hon själv vill. Men den väntar ut henne, sorgen. När smärta och sömnlöshet (den här romanen innehåller en av de bästa skildringarna av sömnlöshet som jag läst) gjort sitt är den där, gränsle över henne med gapande käftar, redo att sluka henne.
"Nora Webster" har hyllats för sitt kvinnoporträtt. Det är alls inte oförtjänt. Samtidigt är det, medan jag läser, som om något står emellan mig och Nora. Författaren? Ja, det finns åtminstone i själva berättandet en distans, en svalhet, som gör att trots den självklara empatin man som läsare känner är det länge svårt att på allvar engagera sig i hennes öde. Det är egentligen först mot slutet som jag upplever att den riktiga magin och närheten infinner sig.
Men det var det där med att inte bära hjärtat i handen. Nora håller masken, in i det längsta. När den väl brister, blir hennes ansikte så mycket naknare. Här är Colm Tóibín mästerlig.