Övers: Kerstin Gustafsson
Albert Bonniers förlag
Hur ser ondskan ut? En ond människa? I "Guds barn" av Cormac McCarthy är det 27-årige Lester Ballard som är skurken. På samhällets botten gör han och verkar ont, ett djur som drivits ut i utkanten av flocken och återvänder för att göra illasinnade ting. Likt Frankensteins monster bortdriven, (här finns också elden som jagar honom uppför berget) – eller en Gollum gömd i grottornas mörker och labyrinter. Han är en seg överlevare, självömkande, skoningslös och bortom all förnuftig räddning.
I McCarthys korta roman är Ballard produkten av arv och miljö, fadern självmördare, brodern ihjälskjuten, han själv bortdriven från sitt hem och senare falllande allt mer nedför den sociala stegen – där han aldrig nått i ankelhöjd på någon vanlig medborgare, kan man tro. Så från hus till koja, från mord och våld till skog och natur, grotta, underjord, köld, hunger och ensamhet.
Berättelsen sägs på sätt och vis vara baserad på verkligheten och utspelar sig under 60-talet. Boken skrevs 1973 och blev först nu översatt. Det är ingen lätt läsning om man ser till det som beskrivs. Kärv, precis och westernliknande dialog och text, ett våldsamt, emellanåt rent vämjeligt innehåll, där våldet i sig är obehagligt men figuren Ballard går tyvärr ännu längre.
Det är en kort roman som mest verkar handla om guds – eller den goda försynens – frånvaro. Den som kan sin McCarthy känner igen iskalla och dödsbringande karaktärer. Men i "Guds barn" infinner sig tyvärr aldrig den precisa spänningen i "No country for old men", eller den mytiska tyngden från "Blood Meridian". Även om "Guds barn" är välskriven kan man förstå att förlagen inte sprungit benen av sig för att översätta boken till svenska tidigare.