Övers: Boel Unnerstad
Leopard förlag
Karen Russell, berättar bokens omslagsflik, har av bland annat The New Yorker utnämnts till en av USA:s mest talangfulla författare under fyrtio år. Viss förväntan har jag alltså, när jag börjar läsa den här romanen med sitt färgsprakande omslag.
Swamplandia! är en nöjespark på en ö i södra Floridas träskmarker, som som huvudattraktion erbjuder alligatorbrottning.
Men när showens stjärna, mamma Hilola, oväntat insjuknar och dör, förändras allt för den kvarvarande familjen. Besökarna går till den lokala konkurrenten Mörkrets Värld i stället. Ekonomisk ruin hotar, och till det kommer den djupa sorg efter modern/makan som de alla – pappan, Hövdingen kallad, Ava, tretton år, Ossie, sexton, och Kiwi, sjutton – var och en försöker hantera på sitt sätt.
Hövdingen gör allt för att uppehålla ett sken av normalitet, men har i hemlighet ett sjaskigt jobb på fastlandet. Också sonen Kiwi, välfångat och humoristiskt skildrad som en snäll men också superintellektuell och tämligen pretentiös tonårskille med en total social inkompetens, drar till fastlandet för att tjäna pengar.
Kvar blir systrarna Ava och Ossie, och nittioåtta alligatorer. När storasyster Ossie så söker tröst i spiritismen och så småningom ger sig av mot "underjorden" för att gifta sig med sin andepojkvän Louis Tacksägelse, blir Ava ensam kvar. Snart lämnar också hon ön för att i sällskap med den egendomlige, fjäderklädde Fågelmannen ge sig ut på en hisnande båtfärd i träskmarkerna för att försöka återfinna sin syster – och kanske sin mor. För Fågelmannen, han som har makt över alla himmelens fåglar, han vet, säger han, hur man kommer till underjorden.
Jo, Karen Russell är definitivt begåvad, och i sin roman har hon skapat en alldeles egen träskvärld som tassar på gränsen mellan saga och verklighet; doftande, färgrik och vild. Men ibland under läsningen kommer jag på mig själv med att tänka: Hm. Vad handlar den här boken egentligen om? Ja visst, ja: sorg, desperat hopp, vuxenblivande, mod och ansvarstagande.
Men. Det som är berättelsens stora styrka, dess kvicka, livfullt gnistrande språk, blir också till viss del en belastning som tynger ner den. Det är som om språket till sist blir överlastat med alla sina minst sagt ymniga allegorier och bilder som kommer slag i slag. Vissa njuter jag ohämmat av: "regnets sidenridå", till exempel, eller "den disiga skogsdungen". Men när träden börjar stöna, ja, då blir det lite för mycket.