Albert Bonniers förlag
Joakim Palmkvists bok om Peter Mangs slutar med ett slags brasklapp. Om det fanns fler röster som bidrog till berättelsen vore vi mindre beroende av Mangs egen skildring av det som hände, skriver författaren.
Joakim Palmkvist är till vardags kriminalreporter på Sydsvenskan. Boken bygger på hans mångåriga rapportering av fallet, på intervjuer med Peter Mangs under fängelsetiden och på anteckningar som Mangs har fört.
Det blir därmed i hög grad en berättelse utifrån Peter Mangs perspektiv och, måste man nog frukta, på hans villkor.
Peter Mangs är dömd till livstids fängelse för två mord och fem mordförsök, därtill en rad mindre brott. Det första mordet inträffade 2003 och han greps till slut 2010 efter en kaotisk sista tid då serieskytten höll Malmö i skräck och riktade hela landets blickar mot staden.
Han vägrade att medverka i polisförhören och nonchalerade rättegångarna högst demonstrativt.
Under intervjuerna med Joakim Palmkvist erkände han oväntat ett mord. Han har också i halvt förtäckta ordalag pekat ut sig själv som gärningsman i flera andra brott som han inte dömdes för.
Utifrån sitt material skriver Joakim Palmkvist en berättelse där närheten och detaljrikedom är stor, analysen och distansen mindre.
Det är inte oproblematiskt. Hur mycket bör man ta fasta på de förklaringar Peter Mangs nu långt efteråt lägger fram? Uppenbarligen har han haft goda möjligheter att portionera ut det han själv vill till en hungrande allmänhet.
Utöver Mangs egna ord finns en omfattande beskrivning av Malmös kriminella värld under de här åren. Jakten på Mangs hämmades länge av att polisen såg skjutningarna som en del i de pågående stridigheterna mellan kriminella grupperingar. En uppfattning som Mangs också ville underblåsa, om vi nu alltså ska tro på hans ord.
Staden Malmö är ett väsentligt inslag när bilden av Peter Mangs fogas samman. Men det förefaller också vanskligt att så pass mycket fokusera på stadens brottslighet, eftersom det riskerar att bara passa alltför väl till Mangs egna förklaringar till vad som drev honom. Han verkar betrakta sig själv som en hämnare som står utanför samhället i jakten på sina offer. Det enda som egentligen förenar offren är deras utländska utseende.
Är han kanske snarare en kallblodig rasist, en efterföljare till John Ausonius, Lasermannen? Tanken ligger nära till hands. Mangs läste med fascination Gellert Tamas bok om Ausonius från 2002.
Men det är på det hela taget mycket svårt att förstå vad som djupare sett drev Peter Mangs. I grund och botten är det ledan, skriver Palmkvist, och syftar på Mangs motvilja mot det “Svenssonland” som titeln anspelar på. Den formuleringen känns mer än lovligt grund sett till brottslighetens art.
En annan uppenbar parallell är Anders Behring Breivik. En likhet finns i det systematiska arbetet för att bemästra sina egna känslor. Liksom senare Breivik ägnade sig Peter Mangs åt att härda sig själv fysiskt och mentalt för att klara av att utföra det han tänkt sig.
Men någon mer genomtänkt “ideologi” har inte framkommit i fallet Mangs. I viss mån verkar han under senare delen av sin gärning ha influerats av internetforum där allehanda bisarra konspirationsteorier har fritt spelrum.
Säkert finns mer att säga, om Peter Mangs, om Malmö de här åren, om Sverige.
Låt oss hoppas att det blir som Joakim Palmkvist önskar, att fler pusselbitar läggs till bilden framöver.