Styxx fantasy
Regel nummer 1 för skräckberättelser: börja med att etablera en realistisk miljö och trovärdiga karaktärer. Det är på så sätt framgångsrika författare som Stephen King och John Ajvide Lindqvist invaggar sina läsare i falsk trygghet innan de släpper lös sina mardrömmar. Det där kan Jenny Milewski också.
Hon skriver om Malin, som vuxit upp i en håla i Dalarna och kommer till en studentkorridor i Ryd i Linköping för att plugga. Det är 90-tal och Milewski berättar inlevelsefullt om korridorskamrater, svekfulla pojkvänner och att dansa till grungelåtar på Flamman. Bit för bit visar sig också att något inte är som det ska i Malins rum, och att något hände den japanska utbytesstudenten Yuko, som bott där före henne.
Alla läsare kan ju inte relatera till romanens miljöer på samma sätt, men för mig som också kommer från en håla i Dalarna och flyttat till Linköping blir "Yuko" väldigt verklig. När Milewski beskriver hur snö och minusgrader kan väcka en plötslig och stark hemlängtan fångar hon mina känslor på pricken.
Frågan är om det, och de ganska försiktigt utportionerade glimtarna av en gengångare, kan fånga andra läsares intresse. Det dröjer länge innan hemskheterna stegras ordentligt, och då börjar det knaka i trovärdigheten. Spökigheterna och psykologin har Milewski under kontroll, men poliserna som raskt accepterar ett plötsligt dödsfall som självmord känns inte realistiska.
Men upplösningen är så intelligent och säkert berättad att Milewski ändå imponerar. Och precis som skildringen av studentlivet bär det själupplevdas prägel skriver hon om att bära på ruttnande människokroppar på ett sätt som är fasaväckande detaljrikt och konkret.