Sådan är Göran Häggs sista bok

Norstedts

”I rollen som stollig estet hade han en försonande fräckhet och rentav en gnutta humor.” Så skriver Göran Hägg i sin ”Världens litteraturhistoria” (2000) om Gabriele d'Annunzio (1863–1938).

Den som, liksom jag, perifert skymtat denne italienske poet och fått för sig att det var något skumt med honom kan nu få denna föreställning både bekräftad och vederlagd. Efter att ha uppmärksammat honom i sina böcker om Italiens moderna historia (”Ett alldeles särskilt land”) och om Mussolini ger Hägg honom huvudrollen i sin nya bok.

Hade han inte ett skandalöst rykte som skamlös? Och hur stod han egentligen i förhållande till Mussolini och fascismen?

Även om det var från honom Hitlerhälsningen med uppsträckt högerhand lånats så var d'Annunzio aldrig fascist, det måste betonas. Faktum tycks dock vara att han spelade en viktig roll för Mussolinis väg mot Rom och makten. Ofrivilligt: han föll från ett fönster en augustinatt 1922 – en gåtfull olycka som höll på att kosta honom livet.

Hägg tvekar inte att hävda att det var ett medvetet dåd av fascisterna. Det innebar slutet på poetens drömmar om revolution i hela Italien.

Han var litterär krigshetsare, flygarhjälte i första världskriget, karismatisk talare samt – utopist. Efter att 1919 ha erövrat staden Fiume (i nuvarande Kroatien) genomförde han under ett och ett halvt år ”ett av de märkligaste politiska experimenten i världshistorien”. En operettstat med en demokratisk variant av syndikalismen: religiös och etnisk tolerans, tanke- och tryckfrihet, total jämlikhet mellan könen m m.

Att ”D'Annunzio” är en bok som det roat Hägg att skriva märks inte minst när han med uppenbar förtjusning och stor detaljrikedom redogör för sin hjältes kvinnohistorier. De var sannerligen legio. I hans kitschiga palats il Vittoriale vid Gardasjön fanns rentav en haremsavdelning, inklusive rum för tillfälliga förbindelser.

Det blir utomordentligt tjatigt med denna kavalkad av furstinnor, markisinnor, skådespelerskor – däribland den berömda Eleonora Duse.

Skulle då d'Annunzio vara värd att läsa i dag? Häggs citerande, utförligt refererade och kommenterade presentationer av hans romaner och dikter övertygar inte. Svenska litteraturvetare (undantagandes Hägg då) ger mig rätt: bombastisk stil, viltprunkande retorik, överdimensionerad gestik, konstaterar Bengt Holmqvist koncist i ”Den moderna litteraturen” (Bonniers allmänna litteraturhistoria).

Det hjälper inte med Häggs alla hänvisningar till författare som beundrat och sägs ha influerats av d'Annunzio. (Han har ansträngt sig för att, mer eller mindre oförmodat, få med de stora namnen). Till exempel Strindberg och Agnes von Krusenstjerna – hon besökte den beundrade d'Annunzio tillsammans med sin man David Sprengel hösten 1927.

Vilket föranleder slutsatsen att d'Annunzios erotiska öppenhet och skildringar av dekadent adel spelat en viktig roll för von Pahlen-sviten, en likhet Göran Hägg berömmer sig av att vara den ende som sett!