Kartago förlag
På Nina Hemmingssons Instagramkonto har breven från Gunnar varit ett återkommande inslag. Man har kunnat följa hur den bok som nu ges ut har växt fram. Gunnar, visar det sig, – för den som inte redan visste – är serietecknaren Gunnar Lundkvist, skaparen av figurer som Klas Katt och Olle Ångest.
Texten i boken är ett urval av de många brev han skrivit till Nina Hemmingsson. Hon i sin tur har sammanställt och illustrerat.
Från tillvaron i ett hus på landsbygden i Södermanland eller från lägenheten i Stockholm skriver Gunnar Lundkvist sina iakttagelser och reflektioner. Den vardagliga och alldagliga förankringen påminner en hel del om Lars Noréns dagböcker. Ofta sker just ingenting, Gunnar dricker kaffe, betraktar korna utanför fönstret, äter, kanske dricker en öl. Till sällskap oftast en katt.
Så småningom omvandlas händelselösheten till en för läsaren vilsam monotoni som frigör sig från krav på handling eller utveckling.
Just som Norén berättar Lundkvist vilka filmer han ser och vad för musik han lyssnar på – inte sällan med ett omdöme. Över huvud taget finns en skärpa i tonen när det kommer till konst, och särskilt då det egna området tecknande. För det dåliga och slarviga har han föga till övers.
Men där Lars Norén kan vara språkligt ganska krävande är Gunnar Lundkvists uttryck mycket enkelt – vanliga ord i korta, till synes anspråkslösa meningar. Här finns också åtskilligt av en svart humor, ofta lik den som karaktäriserar Nina Hemmingssons teckningar. ”Ett gott skratt förlänger lidandet”, som det heter på ett ställe.
Med det enkla tilltalet och den okonstlade blicken på den omgivande svenska landsbygden knyter han också an till författare som till exempel Stig Claesson. Med några rader skildras ett halvt bortglömt landskap, i det här fallet Flen och bygden däromkring. Kanske finns här en tecknares direkthet återspeglad i text.
Bortsett från ett förord är all text i boken alltså Gunnar Lundkvists. Men själva förutsättningen att det finns en specifik mottagare bidrar till en öppenhet och en skyddslöshet. Texterna är till stora delar självcentrerade men vända utåt. Det gör luften lätt att andas.
Det är en bok som väcker ett slags ömhet, i sin mänsklighet. Den språkligt enhetliga stilen gör att sorgen och allvaret kommer liksom ur bakhåll:
”Varför kan jag inte stanna tiden? Varför blir jag klok när det är försent? När jag kastat bort tid på hopplösa förhållanden. När jag sökt kärlek från dom som var upptagna av sig själva. Och sen vaknar jag upp, 56 år, och känner stor sorg över dom barn jag inte har. Det blir alltid fel. Usch. Och tvärtom. Jag är omgiven av kärlek. Men jag märker det inte. Jag kan inte ta till mig att jag är älskad. Vilken skitmänniska jag är.”
Man frestas att svara: Inte skit, men en människa.