Piratförlaget
Den här romanen handlar om en författare av roliga relationsromaner, som just blivit sviken av sin man som blivit kär i sin tv-kändispartner. Så vi tar det redan från början: för alla som är det minsta uppdaterade, är det omöjligt att inte i någon mån koppla den här berättelsen till Martina Haags egen skilsmässa för en tid sedan. Men när detta väl har sagts är det dags att lägga den jämförelsen åt sidan och i stället fokusera på romanen som sådan.
En höstdag i september kommer den i praktiken nyskilda tvåbarnsmamman Petra från Stockholm till Rahnukka, långt in i väglöst land i Sareks nationalpark. Hon har hoppat på ett hastigt utlyst vikariat som stugvärd, påhejad av sin terapeut som tycker att ensamheten blir ett bra sätt för henne att lära sig att bli "autonom". Förutom att fila på sin självständighet ska Petra ta hand om säsongens sista stuggäster – och skriva en bok.
Allt går, till en början, märkvärdigt bra. Hon sover, äter, skriver, och gör långa vandringar i den storslagna fjällvärlden. Hon fungerar, och kan till och med njuta lite av livet då och då.
Nu varar det förstås inte så länge, och kanske är det tur för romanen, för annars hade det här kunnat bli en äppelkäck historia om att "återvända till naturen och lösa alla sina problem".
Men Petra lever också varje dag och varje stund med maken Anders svek inom sig, inte minst i skrivandet av sin nya bok. Där får läsaren växelvis med dagarna i stugan i Rahnukka följa hur allt gick till: från den första misstanken om att något är fel, via den nya frånvaron i samvaron och den misslyckade parterapin och snokandet, till den slutliga bekräftelsen av otroheten, och brunnen av smärta.
Med stor närvaro skildrar Martina Haag hur det känns att bli utkastad från sitt eget liv. Overkligheten, känslan som så många känner igen, de lyckosamma bara från mardrömmar: när den som man trodde skulle älska och beskydda en för alltid plötsligt likgiltigt och kallt lämnar en åt vargarna och kölden.
Romanen är intensiv och stark, ärlig i sitt tonfall, genomstungen av smärta. Men också av drastisk galghumor. Haag släpper aldrig sin kåserande berättarstil, inte ens när den kan tyckas en aning malplacerad. Men det är nog så att just då behövs den där humorn som allra mest, både för läsare och författare. Här och var glimtar den också till och blir lysande. Jag säger bara: järven Ann-Sofie.