Övers: Ulf Gyllenhak
Leopard förlag
"Kolbarnet" är norska Monica Kristensens andra kriminalroman som utspelar sig på Svalbard, och den första av hennes böcker som ges ut på svenska. Den betecknas av förlaget även som spänningsroman, och spännande är den – mot slutet. Fram till dess består läsningen mest av en transportsträcka, alltför rörig och splittrad för att engagera åtminstone mig.
Ändå är alla förutsättningar för en rafflande historia på plats. Det är februari någon gång i mitten av 90-talet och polarmörkret ligger tätt och svart över Svalbard, därtill har en extrem vinterkyla slagit till. I den lilla centralorten Longyearbyen känner alla varandra. Snart vet också alla att en liten flicka har försvunnit från sin förskola Kolbarnet. Först misstänks flickans alkoholiserade far för att ha tagit henne, men när han sedan omkommer i en mystisk bilbrand börjar polisen ana att lilla Ella befinner sig någonstans ute i det stora mörkret, ensam. Förstärkning från fastlandet anländer och alla i samhället ställer upp i kampen för att hitta Ella och rädda hennes liv. Eller . . . nästan alla. Spåren leder till en gammal, numera övergiven del av den kolgruva som ger utkomst åt en stor del av befolkningen.
Det märks att författaren har god lokalkännedom om de tuffa livsvillkoren på Svalbard; här och var glimtar det också till av levande, fascinerande miljöbilder. Jag hade gärna sett flera sådana. Jag hade också önskat en rakare tidslinje i berättelsen. Att göra språng och förskjutningar i tid och perspektiv är självfallet inget fel i sig. Men i den här boken gör de mig först vilsen och sedan smått uttråkad. Till min förvirring bidrar också en smuggelhistoria, en otrohetsaffär och en strid ström av gestalter, som sällan blir mera än namn. Kanske också det faktum att jag läsningen igenom misslyckas med att identifiera någon tydlig huvudperson i romanen.
Men, som sagt. Slutet är bra.