Övers: Niclas Hval
Brombergs
När jag läser om Fiona May i brittiske Ian McEwans nya roman, kommer jag osökt att tänka på en annan kvinna i en annan nyutkommen roman: Yvonne Carmichael i Louise Doughtys "Kvinna inför rätta". Båda är medelålders med makt och myndighet i sina yrkesliv men med trassel i privatlivet, och båda romanerna utspelar sig till stor del i rättssalar. Men där Yvonne står inför skranket som åtalad, sitter Fiona som högt respekterad domare i ämbetsdräkt och peruk. Nu står hon inför ett av sitt livs svåraste fall.
En sjuttonårig pojke, Adam Henry, är sjuk i leukemi och i omedelbart behov av blodtransfusion. Men Adam, och hans föräldrar som råder över honom tills han blir arton år, tillhör Jehovas vittnen och vägrar enligt sin tro att tillåta blodtransfusion. Som en sista chans har Adams läkare nu gått till domstol för att ändå få tillåtelse att utföra den helt livsnödvändiga behandlingen. För att bättre kunna bilda sig en uppfattning om pojkens verkliga, innersta vilja, åker Fiona för att besöka honom på sjukhuset. Det blir ett möte som kommer att få livsavgörande konsekvenser – för dem båda.
Samtidigt är Fionas långa äktenskap med Jack i gungning. Han vill en sista gång få uppleva "den stora passionen"; närmare bestämt med den unga Melanie.
Utifrån denna scensättning frammanar McEwan ett drama som bokstavligen handlar om liv och död. Ska man respektera människors rätt till även extrema trosuppfattningar, eller ska man alltid liera sig med livet när helst det hotas? Och hur mycket är den gamla kärleken värd när den en gång kränkts?
"Domaren" är en roman med stor stilistisk skärpa och intensiv spänning. Porträttet av Fiona, den aktade "fru domare" vars rationella tänkande först för henne rätt, men sedan ödesdigert fel, har många nyanser och är just därför fascinerande. Hon är kvinnan som en gång drömde om att bli pianist, som ville ha barn, men ännu hellre göra karriär, och nu har tiden gått och hennes man vill uppleva passionen med en tjugoåttaårig statistiker. Bittert? Nej, faktiskt inte, däremot mycket gripande.
Den unge Adam gestaltas också han övertygande: pojken som slits mellan sin hängivenhet för det han lärt sig är sant; sin barnsliga önskan att spela en oöverträffad roll ända till slutet; och den obändiga lusten till livet.
En tät och stark berättelse där det osagda ibland är lika viktigt som det sagda.