Massolit förlag
I "Stjärnfall", den andra boken i Lars Wilderängs dystopiska trilogi om mänsklighetens framtid i en värld där all modern elektronik har slutat fungera, har det gått tio år sedan "Nedsläckningen”. Människorna har sakta börjat anpassa sig till en ny vardag, en tillvaro utan mediciner, utan el, utan andra transportmedel än båtar, hästar och cyklar. Nationalstaten har fallit samman och landet har åter delats upp i små territorier, som på medeltiden.
På Carlstens fästning sitter Bohusläns allsmäktige landshövding Gustav Silverbene, och hit återvänder krigsveteranen Jocke efter många år i Mellanöstern. Nu hoppas han på en lugn familjetillvaro – men det som väntar honom är i stället en helvetisk kamp mot en fiende som är starkare och grymmare än någon han dittills mött. Det är skaparna bakom nanomiterna, det okända grå dammet som slog ut elektroniken, som kommit för att skörda det de sådde för ett decennium sedan. Och de är inte av jordiskt ursprung.
Första delen av trilogin, "Stjärnklart” (2014), började som science fiction men tog sedan formen av en tänkvärd och faktiskt fullt realistisk bild av den extrema sårbarheten i vårt teknikberoende samhälle och vad som skulle kunna hända om någon tryckte på "off". I "Stjärnfall” är det i stället sci fi nästan hela vägen, eller kanske fantasyäventyr.
Och författaren fläskar verkligen på med hela arsenalen: det är blod, inälvor, zombier och monster från rymden. Han beskriver närmast njutningsfullt varje detalj i Jockes utrustning, men glömmer bort att ge sina gestalter mänskliga ansikten.
Antydningar till fördjupning finns på några ställen, som till exempel i krigaren/mördaren Jocke, men de drunknar strax i larmet från den öronbedövande Harmageddon-strid mellan människor och monster som upptar större delen av boken. Så stor del att spänningen omöjligt kan hållas uppe hela tiden. En stridströtthet drabbar snart inte bara soldaterna utan även läsaren, och det är illa, för en bok som den här lever helt och hållet på sin förmåga att skapa spänning.
Jag får också intrycket att romanen skrivits i lite för stor hast. Slarvfelen är många och språket är ofta starkt anglifierat och därtill direkt felaktigt: även i denna del låter Wilderäng således ryttare "sätta av" från hästen, när han med all önskvärd tydlighet menar "sitta av”. Sådant svider i en gammal språknörd.
Inte desto mindre kommer jag självklart att kasta mig över tredje delen, efter den isande cliffhanger som avslutar den andra.