Kriminalroman
Albert Bonniers förlag
I det längsta händer det absolut ingenting i Leif GW Perssons nya roman. Det är ett upplägg tvärsemot det vanliga mönstret i den här bok-genren där morden staplas på varandra.
Leif G W Persson skriver alltså en annorlunda bok. Den handlar om hur polisen famlar efter spår sedan man fått tips om ett terrordåd riktat mot kungafamiljen och regeringen mitt under nationaldagsfirandet på Skansen.
Det är först på bokens sista sidor som terroristen slår till. Trots en massiv insats från Säpo under ledning av Lisa Mattei kommer terrordådet som en total överraskning med förödande resultat.
Lisa Mattei står i centrum av handlingen. Det är hennes oro, funderingar kring spaningsarbetet och bekymmer på hemmafronten som driver romanen framåt.
De spanare hon skickar ut upptäcker i allmänhet ingenting alls och upplever sitt jobb som mer eller mindre meningslöst.
Men det som gnager mest hos Lisa Mattei är misstanken att det finns en mullvad i organisationen, någon som läcker till terroristen om vad som är på gång. Men inte heller det går ihop för Lisa Mattei ända tills en tillsynes oskyldig replik kastar ett blixtljus över scenen.
Mestadels lunkar handlingen på utan dramatik. Det är pedagogiskt, men skulle inte fungera utan Leif G W Perssons säkra berättarstil. En humoristisk fullträff finns alldeles i början när Lisa Mattei beordrar att hon och hennes femåring ska köras till dagis i en målad polisbil med två poliser i uniform för att bevisa för de andra dagisungarna att lilla Ellas mamma visst är polis fast hon inte har uniform. Ellas status stiger som en raket!
Samtidigt får denna händelse en avgörande betydelse på ett helt oväntat sätt långt senare i handlingen. Det sker samtidigt som utredningen om det planerade terrordådet verkar gå alldeles för bra.
"Bombmakaren och hans kvinna" är som vanligt med denna författare skickligt hoptvinnad även om den i det längsta verkligen inte är en bladvändare.