Ordfront
En närliggande tanke vore att slutet för Tredje riket också skulle ha inneburit slutet för nazismen. Varje moraliskt och mänskligt övervägande borde entydigt ha pekat ut dess definitiva kollaps.
Men som vi vet, så blev det inte.
Och närmare betraktat är tanken naiv. Varför skulle egentligen en rörelse som så många anslöt sig till bara dö ut? Dess fasor var ju i allt väsentligt kända långt före krigsslutet.
Heléne Lööw har skrivit sin fjärde bok om svensk nazism. Tillsammans täcker de 90 års historia. Fokus i denna är åren från 2000 fram till i dag. Perspektivet går dock långt tillbaka, eftersom ett av hennes många angelägna ärenden är att sätta in dagens nazistiska rörelser i ett historiskt sammanhang.
På vissa håll är det helt enkelt så att nazismen har vandrat vidare genom generationerna, obruten.
Att knyta ihop olika tiders nazistiska uttryck är i högsta grad väsentligt för att förstå dagens situation. Nazismen har alltid funnits, betonar Lööw, även om den periodvis inte syns så mycket. Den tenderar att i ett slags cykliskt förlopp glida in och ut ur offentlighetens strålkastarljus.
Organisatoriskt har den svenska naziströrelsen, och andra närbesläktade, oftast varit ett oöverskådligt virrvarr präglat av interna stridigheter och personliga motsättningar. Ur denna mylla har också Sverigedemokraterna uppstått.
Oredan har bidragit till att konturerna förblivit vaga. Men det avhjälps i hög grad av Heléne Lööws insats, vilket är synnerligen välkommet.
I dag är det framför allt två aktörer som dominerar, Svenskarnas Parti och Svenska Motståndsrörelsen. Den förra grupperingen väckte stort rabalder på sina håll under valturnén 2014 – i Limhamn till exempel. Den senare gruppen har också fått stor uppmärksamhet, mest välbekant är kanske attacken mot en demonstration i Kärrtorp 2013. En annan mycket anmärkningsvärd händelse var när SMR-anhängare störde och filmade röstande personer i en vallokal 2014.
Den nazistiska taktiken har varierat under åren, men bland annat dessa händelser indikerar framflyttade positioner och en ökad benägenhet att utföra öppna angrepp på det demokratiska samhället.
Om den organisatoriska splittringen har varit stor och taktiken varierande så finns en i grunden intakt idétradition, som Heléne Lööw ingående beskriver. Att förstå tankegodset är också nödvändigt för att se nazisterna i dag. En mycket väsentlig beståndsdel i nazisternas tankevärld är och har alltid varit antisemitismen (som förvisso är långt ifrån en exklusivt nazistisk idé).
Det gäller att vara medveten och känna igen den när den dyker upp – för det gör den. Med Heléne Lööws ord: "det uråldriga hat som finns som ett bakgrundsbrus, så ofantligt lätt att aktivera … och som ständigt muterar och återkommer i nya former".
Här gör Heléne Lööw utvikningar från huvudspåret eftersom dagens bild kompliceras av att skenbart motsatta extremrörelser på vissa punkter möts. Nazism och islamism förenas i judehat till exempel.
Å andra finns vid sidan av antisemitismen i dag antiromska och antimuslimska stämningar.
För den stora majoriteten är nazism både extremt och avskyvärt. Men vad som är synnerligen oroande är släktskapet med förhållandevis vanliga tankefigurer, manifesterade till exempel i otaliga rykten om tiggare. Eller i hätska tongångar när en moské planeras någonstans. Eller i tanken att medier har en tyst överenskommelse om att tiga ihjäl "sanningen" om invandringen. Och så vidare.
Nazismen är långt borta, och den är nära.