Övers: Helena Monti
Brombergs
Jhumpa Lahiri kommer från en tvåspråkig miljö. Född av indiska föräldrar och uppväxt i USA var hemmets bengali språket vid sidan av omgivningens engelska. Till dessa två språk har hon lagt ett tredje, italienska.
Frågan hon ställer i "Med andra ord" – som är skriven på just italienska – är vad det innebär att i grunden tillägna sig ett nytt språk.
Som författare är hon inte ensam om att skriva på ett annat språk än modersmålet. Samuel Becket och Joseph Conrad är två namnkunniga skribenter som gjort samma resa. Ganska naturligt ställs frågan på sin spets för en person som har språket som sitt arbete.
En del av processen som hon beskriver är det mödosamma arbetet. Jhumpa Lahiri beskriver hur hon samlar ord, vänder och vrider och försöker komma ihåg dem.
Det är sådant som i hög grad hör till språkinlärning för alla.
Mer utförligt resonerar hon i existentiella termer om hur föresatsen att på sätt och vis byta språk påverkar henne. Hon talar om förälskelse, jämför med känslorna mellan föräldrar och barn och andra mellanmänskliga relationer.
Språkbytet beskrivs som en flykt. Engelskan fungerar som ett fängelse, skriver hon. Den håller henne fast i historien, men binder henne också till ett framgångsrikt författarskap som på sitt sätt samtidigt innebär begränsningar, tvingar in henne i en roll.
Att byta språk är därför ett sätt att söka en frihet. Att släppa kravet på perfektion befriar henne.
Reflektionerna är många och ofta intressanta. Periodvis tycker jag ändå att Jhumpa Lahiri inte fullt ut lyckas förmedla den omvälvande upplevelsen som uppenbarligen finns där. Det är lite som just förälskelsen: fantastiskt för den som är där, men en känsla som inte kan delas med den som inte är där.