Wahlström & Widstrand
Grannens katt smyger på oskyldiga småfåglar.
I skymningen hoppar en ensam flicka på en studsmatta mellan villorna.
Inne i husen kommer hösten krypande som en namnlös ångest. Treåringar surfar på nätet. Entreprenörsanda är granne med tvångstankar.
Vid fikaborden och över lunchlådorna pågår en ständig kraftmätning. Någon har alltid en bättre metod att dräpa mördarsniglar. Någon annan har alltid fått ännu mer regn än du. Någon skryter om sin träning och någon annan har redan kokat äppelmos.
Jan och Maria Berglin vet.
De vet allt om svenska folket. De ser oss i våra kök och bilar, de ser oss gå vilse med näsan i mobilen. "Det sista rotavdraget" är deras 25:e rapport om tillståndet i Sverige, och avhandlar läsåret 2014–15. Det är som vanligt en skarpsynt och helt sann skildring av svenskarna, mitt i den obegripliga samtiden.
Berglins berättar om ett folk som läser Lundells blogg, skriver kokböcker, går vilse i det nya medielandskapet, flappar purjo, firar masonitbröllop och saknar efterlysningarna i radio. Namn som Charlie Hebdo och Wilhelm von Kröckert fladdrar förbi. En man som heter Fredrik får frågan om han är lycklig, egentligen. Jag tror att bilden föreställer mig.
På sitt milda sätt bedriver herr och fru Berglin ett korståg mot dumheten, bara genom att visa upp den i all sin prydno.
Men de ställer också frågor, eller pekar på möjliga svar.
Är tiggarna verkligen ett problem jämfört med de ständiga insamlingarna på jobbet? Borde inte rasisterna flyttas till Vitön, där de kan bli föda åt isbjörnarna? Skulle inte debatten bli mer sansad i fall vi fick varsin runsten i stället för ett Twitterkonto? Och kan inte en ståtlig örn svepa ner och slå klorna i grannens katt?