Albert Bonniers förlag
Fredrik Reinfeldt har just fyllt 50. Det är nästan precis ett år sedan han lämnade det viktigaste jobb han någonsin kan tänkas få. Vad ska han göra under återstoden av sitt arbetsliv, de närmaste 25 åren?
En sak är säker. Någon stor framtid som författare har han inte.
”Du kan ju skriva”, ska förläggaren Albert Bonnier enligt Reinfeldt ha sagt till honom sedan den blivande memoarförfattaren avvisat tanken på en spökskrivare. Och ja, skriva kan nog Fredrik Reinfeldt. Men berätta är han sämre på.
Ingen kan ta ifrån Fredrik Reinfeldt hans enorma politiska framgångar. Först revolutionerade han sitt eget parti, nästan alla viktiga ståndpunkter byttes ut och protesterna tystnade efter imponerande valframgångar. Han lyckades också få med sig övriga borgerliga partier i en fast allians som höll över två val och i åtta regeringsår, ja fortfarande inte fallit isär.
Vägen dit lär ha gått över ansträngningar att aldrig förolämpa meningsmotståndare, aldrig låta en sakdebatt övergå i personligt groll. Trots att han nu lämnat politiken ligger denna inställning fast och präglar memoarerna. Inte ett ont ord om någon, knappast ens ett snällt.
Det leder till en brist på dramatik i framställningen som kontrasterar mot den politiska epok han beskriver. Han är till och med väldigt snäll mot sig själv. Om han någonsin gjorde något fel så har han i vart fall inte känt behov att dra upp det i den här boken.
Två gånger förekommer hans förra hustru Filippas namn i boken. Namnet ja, men ingenting om henne eller om parets förhållande i övrigt. Pappan förekommer också ett par gånger, bägge för att tala om att någon politiker som Reinfeldt möter är äldre än pappan.
De politiska linjebyten som Reinfeldt som partiledare och statsminister genomfört beskrivs som att han i motsats till sina företrädare tagit del av verkligheten och utformat sin politik efter den. Tänk att han varit ensam om den goda idén!
Om någon efter denna beskrivning tror att Fredrik Reinfeldt skrivit en tråkig bok, så är det alldeles rätt. Här finns beskrivningar av allt som hänt i politiken, men praktiskt taget ingenting om problemen på vägen och i genomförandet.
Typiskt är raderna om arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins dramatiska avgång: ”På tisdagskvällen ringde Per Schlingmann när jag stod hemma och strök och sa att Aftonbladet mött Sven-Otto Littorin när han kom till Visby vid flygplatsen och frågat honom om mycket besvärande uppgifter. En febril aktivitet tog vid.”
Var det en framgångsrik politik som Reinfeldt-regeringen förde under sina åtta år vid makten?
Faktiskt får man inte ens svar på den frågan. Någon kunde ju ha blivit ledsen över svaret.
Och vad ska han göra resten av sitt liv? Inte heller den frågan får något svar.