När himlen öppnade sig stod jag och lyssnade på Petter och Norrköpings symfoniorkester. När orkestern fick fly scenen med enligt uppgift fem låtar ospelade svor jag. Det jag hade hört gav verkligen mersmak och det kändes sorgligt att en så unik engångsmatchning inte kunde få köra hela repertoaren.
Sen svor jag lite till över min läckande regnponcho och när Petter också skjutsades av scenen sprang jag i skydd så fort jag kunde. Väl där fick jag veta att det fanns människor som drabbats tusen gånger värre av ovädret.
Ett par timmar senare hade regnet lugnat sig och jag och kollegan Erik Grenestam gick ut på campingen för att med egna ögon se var blixten slagit ner. De som träffats var så klart på sjukhus sedan länge, men kvar stod killarna som hade tälten alldeles intill och därmed var först fram och släckte elden, gav hjärt-lung-räddning och hämtade hjälp (läs Gunnar Hagbergs intervju med dem här). De skakade fortfarande och beskrev ingående hur de trott att en raket hade smällt av, tagit närmaste vattendunk, sprungit fram och den skrämmande syn som mötte dem.
”Människor runtomkring bara skrek”, berättade Leonard Franksen.
De var tacksamma för hur snabba och stöttande både polis, ambulans och inte minst Bråvalla-personalen varit. Men ältade så klart ändå om det som hände hade gått att undvika.
”Varför är det inte åskledare här? Det kunde de ju ha överallt på hela campingen”, sa Philip Magnusson som skakade allra mest. Sen tittade han uppgivet ut över campingen.
”Men vem gissar att det ska slå ner en blixt på en festival? Och på en människa?”
Nej. Det går inte att gissa. För en del kommer blixtnedslaget i grunden påverka deras syn på hela festivalen, för några få påverkas kanske hela livet. Men för nästan alla fortsatte glädjen, musiken och festandet precis som vanligt.
När jag själv lämnade campingen och de skakade killarna hamnade jag vid Luna där Daniel Adams-Ray hajpade en jättepublik till ”Mr Cool”. Ambulanser och livräddning kändes långt borta, och det kändes inte på något sätt vanvördigt utan helt i sin ordning. The big party must go on.
Blixtnedslag, matbrist, köer. Ska vi säga att festivalen fått sin dramatik nu? Ska vi säga att vi kör lite mer ”Good life” än ”All falls down” den här sista dagen, för att snacka Kanye West-språk?
Ja, så säger vi.