Utan langos i tre dagar försmäkta vi på denna festival. Redan när jag skriver detta första Bråvalladagen är jag yr i huvudet efter att ha levt endast på nötter och ett par insmugglade kokta ägg. Att de haussade pengaarmbanden inte funkat är ett rejält avbräck för hungriga festivaldeltagare och för överbemannade handlare med stora lager.
För mig började festivalen med att jag prick på utsatt tid stod tillsammans med en handfull sörjande framför Luna, där en oförstående Markus Krunegård skulle inviga festivalen. Förutom armbandsproblemen led festivalen nämligen av ett chipproblem som gjorde att det blev timslånga köer för att ens komma in på området. Hur jag själv tog mig in låter jag vara en yrkeshemlighet.
Men precis som de flesta andra här väljer jag glädjen! Det är fantastiskt att ha en megaelefantfestival på cykelavstånd från där jag bor, och det var en rörande känsla att trampa Finspångsvägen upp och kryssa bland bara överkroppar, gummistövlar, ölhattar och lakritsremmar, lakritsremmar hela vägen lakritsremmar. Första Bråvalla missade jag på grund av en sen länge planerad resa och jag har ägnat ett år åt att gräma mig.
Nu är det grymt att vara på plats. En mycket bred artistuppställning med enorma toppnamn och mycket bra mellannamn, (om än sedvanligt dominerad av musiker med snopp). Men framför allt är det grymt att återigen känna doften av festival. Följ oss här, på corren.se/bravalla och i 24Corren. Så här mycket festivalfeeling har vi aldrig bjudit på.