Det är mycket som är fascinerande med den 27-åriga bluespopparen från New York. Hennes studier i metafysik, hennes tid i en trailerpark i New Jersey efter att alkoholproblemen fått henne utkastad från skolan, hennes fäbless för gammal Hollywood-estetik, Kurt Cobain och Britney Spears.
När Lana Del Rey stegar in på Luna i skymningen är det bara ciggen, tuggummit och jeansshortsen som signalerar trailerpark. I övrigt är det släpigt, filmiskt och på många sätt genialt. Hon är en lysande sångerska med konsekvent koncept – djupa brösttoner i verserna och suggestiv huvudklang i refrängen – och hon kommer med en välkommen skopa ”Summertime sadness” till en dittills lite för sprallig festival.
Ändå blir jag inte riktigt så golvad som jag hade förväntat mig. Kanske är det inramningen: backdrop och scenerier är inte särskilt påkostade, bandet är sparsmakat och det mesta av de filmiska orkestreringarna ligger på de två keyboardisterna.
Mest intensitet blir det efter fyra låtar. Då tar hon plötsligt en paus och kliver ner till publiken som fullkomligt försöker sluka henne. För några sekunder är det ett otäckt slitande och när hon lätt chockad tar sig upp på scenen igen, ställer sig längst bak och sjunger hiten ”Born to die” är det med en ny nerv.
Hon sjunger om sin kärlek till gamla män, romantiserar klubb 27 och meddelar i nysläppta ”Ultraviolence” hur ett slag i ansiktet kan kännas som en kyss.
Nej, jag hoppas att de allra yngsta i publiken inte tar till sig vissa av de mer tveksamma delarna av lyriken. Men när allsången till avslutande ”National anthem” klingar över flygfältet förstår jag deras kärlek.