I år präglas inte Bråvalla Festival av några stora överraskningar. Men när Iron Maiden utannonserades i december blev jag paff. Inte för att bokningen var ologisk eller ens oväntad. Utan för att musikvärlden har tagit en sådan vändning det senaste decenniet att jag får se dem – fortfarande i högform – hemma i min stad. De är ett imponerande band på många sätt.
Steve Harris är låtskrivaren och visionären, medan Bruce Dickinson står för en till synes outtömlig energi på scenen. För att inte tala om en outstanding röst, som verkar hålla hur länge som helst. Dickinsons sympatiska framtoning förstärks av att han är sin egen pilot, engagerar sig i utvecklingen av flygplan och använder sina ekonomiska möjligheter till forskning och välgörenhetsflygningar. Han ser inte ut att ha fått landningstillstånd på Bråvallafältet, men troligen landar de någonstans i närheten. Enligt ryktet åker de direkt hem till England efter spelningen.
I lågstadiet hängde vi upp Eddieaffischer på radhusväggarna i Smedby. Sida vid sida med pudelrock och sötsliskig MTV-pop. Redan då var Iron Maiden på väg över till det folkliga, fast de fortfarande ansågs lite farliga. Därför är det extra roligt att spelningen på Bråvalla Festival är en avslutande specialspelning i anslutning till "Maiden England tour", vilket kan innebära att publiken får höra några av 1980-talslåtarna live för allra sista gången. Den här eran påbörjades 2008, med "Somewhere back in time tour" och den prisade dokumentären "Flight 666". Musiken har inspirerat och förändrat livet för många fans genom åren, men även förändrat livet för andra rocklegender, som Metallica-trummisen Lars Ulrich.
Iron Maiden har jobbat och turnerat hårt i snart 40 år nu och senast förra året slog de ett och annat otroligt rekord. De har förtjänat sina trogna fans och vi är många som har sköna minnen från andra Sverigekonserter. Min favorit är kanske en stekhet dag på Ullevi för några år sedan, medan andra vårdar "första gången live" ömt. Liksom för tighta turnétröjor och minnen av skolkampen som uppstod när man ville ha den på sig i klassrummet.
Hade jag vetat när jag gick i trean att de här rocklegenderna skulle komma till min hemstad 30 år senare – och spela på Bråvalla Flygfält – hade jag nog dött lite av lycka för egen räkning. Nu är jag mest upprymd över att det faktiskt går att uppleva en Maiden-spelning här och nu.