Hela Bruno K Öijers Övralidstal

Tal på Övralid 6 juli 2015

Genom Heidenstams poesi drar en vind av fornisländska sagor, Gudaskymning och Ragnarök. Han var en utpräglad individualist men hyllade nationen, hembygden och samhörighetskänslan. Och han drömde sig tillbaka till en förgången mytisk så kallad storhetstid när han skrev Sverige, Sverige, Sverige fosterland. Då fick han också ett snabbt poetiskt och polemiskt svar från Pär Lagerkvist, som skrev Ångest, Ångest är min arvedel. Men Heidenstam var en mångfasetterad person och kan inte naglas fast vid ena sidan av staketet. Bland annat avskydde han allt partipolitiskt käbbel. Som en sorts anarkist klädd i konservativ kostym sydd av vikingasegel och med fickorna tunga av urbergets grus skrev han den samhällskritiska dikten ”Medborgarsång”. Där finns raderna som lyder det är skam, det är fläck på Sveriges baner att medborgarrätt heter pengar. I min senaste diktsamling har jag en variant på det temat:

- - -

vår kung är ingen kung

drottningen ingen drottning

har aldrig varit

alla vet vad dom är

dom är ett hån mot varje sagobok

en natt faller dom

som två löv ur ett träd

ligger och multnar på marken

innan dom krattas bort

och molnen

ror lugnt vidare längs himlen

det är bara en ny dag

inget särskilt har hänt

- - -

Många i det svenska kulturlivet har haft och har bestämda, tvärsäkra åsikter om Heidenstam trots att dom aldrig träffat honom eller vistats i hans tid. Sånt gör mig alltid misstänksam. Jag anser att du kan leva ett helt liv vid en annan människas sida utan att kunna göra anspråk på att lära känna alla hennes dolda, hemliga rum. Du kan aldrig gå nerför alla hennes mörklagda gränder av tankar, syner och känslor:

- - -

det finns ingen

sanning om en människa

hon kan vilja bli sänkt i havet

eller få sin aska uppskjuten i rymden

hon kan sticka sej på sin synål

ge mat till en hemlös hund

eller bränna ner sin grannes gård

hon kan stå naken

men vägra vika ut sej

hon kan simma genom taggtråd i drömmen

eller gråta i ett hus

som ler med varje fönster.

hon kan se magnolian blomma

och kyla sin spegel med en iskall blick

hon kan fläta in tystnad i sitt hår

och höra motorvägen vråla

hon kan ha fötts med ett hål i hjärtat

fått dej att sakna henne hela ditt liv

hon kan ha lovat att söka upp dej en natt

men inte gett dej chansen att öppna

stått och knackat på din dörr

med knogar av vind

- - -

Poesi skapas ur känslan av att inte tillhöra den värld du fötts in i. Jag är en annan, skrev den franske poeten Rimbaud. Att viga sitt liv åt poesin är att hylla människovärdet och att vägra stå på det löpande bandet av mentalt och fysiskt slaveri. Det finns bara en väg att gå, din egen. Och Heidenstam bröt sig loss, reste söderut till färgerna och äventyret. Hans resväska var packad med månskäror och natthimmel, packad­ med bitterljuva minnen av barndomens landskap. Han reste och hela tiden jagad av tankar på den Stora Gåtan,­ hela tiden besatt av Döden som väntar oss alla, Döden som till slut gör oss alla jämlika:

- - -

jag vet

jag hör inte hemma här

jag kommer av en annan tid

när gatorna

var det gråa vattnet där skepnader av oss

ständigt sprang mot land

jag vänder mej om

jag minns caféborden där vi satt

varje natt verkade så ljum

och trogen min väg bort

hade jag lika långt till stjärnorna

som stjärnorna till mej

jag korsade nilen

jag minns min hand om relingen

men jag vet

jag kommer av en annan tid när du

brukade knacka mot mitt fönster

och jag tyckte du stod

försvunnen framför mej

åt båda hållen från din kropp

spann ofattbara mil iväg och bands ihop

på andra sidan jorden

jag tänker på dej

som man tänker på någon som suttit uppe

och vakat över en ensam blomma

jag tänker på dej som man tänker på någon

som väntat sej mycket av döden

inget fick komma och slå den ur din famn

- - -

Mot slutet av sitt författarskap blixtrar Heidenstam till med en serie korta starka texter fyllda av vemod, visdom och ödmjukhet. Han har tröttnat på salongernas festbrus. Han har insett att litterär berömmelse och att stå i rampljuset och hyllas av media och kolleger inte är mycket mer än flyktig dimma och bortvirvlande sand. En dikt från 1915 heter ”Om tusen år” och är enligt mig något av det vackraste han skrivit. Där finns raderna

Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag? / Glömt har jag allt, och som en stormsång / allt brusar bort bland världarna, som rulla.

Heidenstam strövade genom många kyrkogårdar utomlands och här hemma. Han ägnade mycket tid åt att författa texten till sin egen gravinskription. Det är inte svårt att gripas av orden där han viskar att det är så tyst och ensamt vid hans grav och att han önskar sällskap av oss som måste kunna känna glädje över att fortfarande kunna lyfta blicken upp mot solen. Jag har ofta sagt att våra möjligheter att över­leva beror på vår förmåga att kunna känna sorg över vad som gått förlorat. Heidenstam ville bli ihågkommen som någon som förunnats det ofattbara att få leva och vandra en kort stund på den här jorden:

- - -

Jag fanns

jag kommer att finnas

och stanna till igen som en

besökare bland oss

zickzacklinjer av blixt

rann längs mina ärmar

jag bar en fågel vid mitt hår

som flög undan

varje gång någon kom för nära mej

och världen var ett torn

vindlande trappsteg av dygn

som blödde in i varandra

jag gick för mej själv

jag rörde inte vid det liv

andra öppnat och tagit av

när mina händer

var ett barns händer trevade dom

längs sidan av mitt huvud

och mitt huvud var spänt runt natt

där en stjärna ständigt föll

ur min mun kom regn

som en spröd och vilsen klang ur

en liten klocka av mässing

Citerade dikter: ”Inget särskilt har hänt” och ”Finns ingen sanning” är båda ur ”Och natten viskade Annabel Lee”, 2014.”Väg bort” och ”Besökare” är båda ur ”Det förlorade ordet”, 1995.