Den här konserten var en hyllning till Ray Charles, och Claes Janson hann igenom många av dennes klassiska godbitar: "Hallelujah I just love her so", "What´d I say" och fler därtill. Vad är det som är speciellt med Ray Charles? Han väckte på sin tid rabalder när han gjorde profana versioner av gospelmusik, med bibehållen intensitet i extasens gränsmarker.
Hans unika röst var den mest expressiva man kan tänka sig. Den kunde både spinna som en katt och hugga som en orm. Beundransvärt var att han aldrig gjorde avkall på sitt eget sångsätt; inte ens när den musikaliska inramningen bestod av sockervadd smekte han medhårs utan fortsatte att yla, vara avig och behålla sin konstnärliga frihet att uttrycka sig som han ville.
Claes Janson har sjungit mycket Ray Charles genom åren. Vad bra att även han mitt i detta behåller sitt eget sätt att sjunga. Det är absolut inte fråga om medhårs här heller, men nog har han en trygg framtoning i allt han gör - och trygghet behöver vi, eller hur?
Roligt att han plockade låtar även ur Charles countryrepertoar, exempelvis "Busted" har en speciell karaktär. För min del måste inte ett framträdande vara tekniskt fullgånget för att ge mig något av värde, men alltför många darriga starter och avslut drar ner betyget ett snäpp. Och "I can´t stop loving you" led av rejäl obalans på slak lina.
Sonora Big Band var jätteroliga att lyssna till, de svängde från första takten och knivskarpa inprickningar levererades av brasset och pålitlige trumslagaren Douglas Westlund.