Kattfoten sträcker sina mjuka trampdynor upp i ljuset, upp mot himlen.
Kattfoten (Antennaria dioica) är de torra ängsmarkernas sammetslena ädelsten. Tack vare Evert Taubes refräng i Sjösala vals har namnet också fastnat i mångas medvetande även om nog få mött den i verkligheten, åtminstone i våra dagar. Den är visserligen inte rödlistad, men inte heller särskilt vanlig numera. Kattfoten hör hemma i magra ogödslade naturbeten som hävdas med bete eller slåtter. Den klarar inte konkurrensen bland växter med starkare muskler i frodiga beten som tillförts näring eller i vallodlingar. I marker som håller på att växa igen stryker den också på foten.
Kattfoten är en korgblommig växt. I det latinska namnet syftar Antennaria på att hanblommorna har klubblika penselhår som liknar fjärilars och skalbaggars känselspröt – som antenner. Carl von Linné adderade epitetet dioica, som står för "som bor i var sitt hus". Kattfoten har olika plantor för honblommor med pistiller och hanblommor med ståndare. Den är flerårig och bildar mattor av bladrosetter där den trivs. Från dem skjuter stjälkarna 5–20 centimeter upp i luften, krönta med blomkorgar från vitt till mörkrött.
Förr torkades kattfot till evighetskransar som skydd mot ondska. Sedan staten 1752 tog över städernas kontroll av guld och andra ädelmetaller fick riksstämpeln Tre kronor formen av en kattfot, en trekantig ram med rundade hörn.