Forget-me-not på engelska och Vergissmeinnicht på tyska blir naturligtvis Förgätmigej på svenska. Förgäta är ju ett ålderdomligt ord för glömma.
Det vetenskapliga namn som Carl von Linné gav den äkta förgätmigejen (Myosotis scorpioides) berättar däremot något helt annat om växten. Han såg bort från blommans troskyldigt blå färg och kopplade namnet till grekiskans "myos" för mus och "otis" för öra – som om bladen liknar musöron. Och latinets scorpioides handlar om att blomställningen i tidigt skede är inrullad som rumpan på en skorpion.
Det finns ett 50-tal arter av förgätmigej i världen. Nio av dem växer i Sverige och har litet olika kromosomantal som gör att de skiljer sig en aning till utseende. Blå, vitaktiga eller rosa näpna blommor har de alla. Den äkta förgätmigejen blommar från juni till september upp till Dalälven.
Eva Burman berättar i "Mariablomster" (1989) om den italienska legend som förklarar hur förgätmigejen fick sitt namn. På skapelsens tredje dag hade alla träd, buskar och växter fått sina namn av Vår Herre, alla utom en blå liten blomma som blygt viskade: "Non ti scordar di me" – "glöm mig inte" på italienska. Växten blev bönhörd med orden "så må din blyga bön bli ditt namn". Sant eller ej, men rart är det för en art som har både ettåringar och fleråringar i sitt släkte.