Unga asylsökande på olika flyktingförläggningar har i ett unikt samarbetsprojekt förenats via dansen som uttrycksmedel. Fördelarna är många. Dans och rörelser är icke-verbala och gränsöverskridande. De vanliga språkliga hindren undanröjs mer eller mindre.
Antagligen är koreograferna professionella, medan alla övriga är i stort sett amatörer. Därför måste man arbeta med enklare rörelser och koordineringsmönster. Omkring 20 personer rör sig på scenen i olika grupperingar, ibland färre.
Genom hela föreställningen rullar ett bildspel i scenfonden. Mycket verkar vara klipp från TV-nyheter och sociala medier. Vi ser ruiner, bombkrevader, döda människor och förtvivlan komma till uttryck.
Parallellt spelas redigerad musik upp via högtalare. Men tyvärr är ljudkvaliteten dålig. Det är för högt och för skorrande. Skärande dissonanser uppstår. Förmodligen beror det på att uppspelningen sker via en klen dator och inte ett mixerbord el. dyl. Ljudanläggningen på Saga brukar ju annars hålla bästa kvalitet.
Hela projektet är ju väldigt behjärtansvärt och angeläget. Framför allt för att skapa mänsklig närhet till människors lidande, som vi annars distanseras ifrån via massmediala översköljningar. Men kanske de enkla rörelsemönstren hade kunnat kompletteras med korta berättelser på engelska eller svenska. Det hamrande bildspelet och ljudmaskineriet skulle fått tystna till förmån för kontakt med några röster från scen. Dramaturgiskt hade det blivit effektivt som kontrast.
En annan invändning man kan ha gäller vissa propagandistiska inslag mot slutet av föreställningen. Diskussionerna om asylrätt är ju minst sagt komplicerade och fyllda av motsägelser, energier som går att utnyttja på scen.
Konstnärliga uttrycksmedel är ibland den bästa vägen för att ge form och kropp åt obegripliga och smärtsamma erfarenheter. Det räcker inte alltid med prat och politik. Konst- och kulturscener är ofta öppna och liberala samt relativt fördomsfria i jämförelse med vissa tendenser i samhället i övrigt. Det är ju också internationellt vanligt att koreografer, regissörer, musiker och konstnärer naturligt flyttar mellan olika länder under sina karriärer. Här finns en tradition och vana som är värdefull.
Själva grundidén med ”Refugee story” är mycket bra. Hellre kulturella aktiviteter än att sitta passivt väntande på flyktingförläggningar. Dessutom skapas kontakter med det övriga samhället. Hoppas att vi kommer att få se mera av sådana här samarbetsprojekt.