I foajén noterar jag avsaknaden av ung danspublik. Har inte detta nått ut till sin främsta målgrupp? Detta är ju en show för den yngre, medieburna generationen. Hypermedial.
Kanske har inte detta så mycket med ung dans att göra? Man kan ju inte dansa på Internet…
Föreställningen har presenterats som väldigt samtida, med betoning på kommunikationsvägarna; dessa de stora medieföretagens verktyg som jag helst inte vill göra reklam för här, men som många idag lever en stor del av sin dag genom (det gäller för övrigt inte bara yngre generationer)
Förhandstipsen förmedlar pretentioner, väcker förväntningar, som faller platt till scengolvet.
Det känns underligt att se en dansföreställning och bekymra sig över bristen på dramaturgi. Ett av svaren är väl att detta inte är någon dansföreställning. Och då blir väl den bristen irrelevant, eller?
Hyperfruit är närmast ett collage av bilder, film, ljus, samtal och kroppsrörelse. Allt buret av musik, rytm, sång och atmosfärljud. Ljudbilden är viktig, den håller mig kvar. Där kan jag känna en kontinuitet och en öppning för känslor, puls och energi.
Det lilla som är av dans, saknar allt detta. Koreografin är snarast en kuliss, ett skuggspel eller en del av det kitschartade visuella språket som inte verkar ha konstnärliga anspråk. Effekterna är snygga men för tankarna till 70-talets psykedeliska videokonst.
Det är förstås lekfullt, ironiskt och lättsamt. Men mycket sällan roligt. Mycket sällan befriande eller berörande. Inte heller tragiskt, möjligen sentimentalt.
Jag missar säkert många anspelningar, är inte hemma i denna värld. Men om detta är dagens konstnärliga eller koreografiska språk, dagens sceniska budskap till en trasig värld, då blir jag rätt bedrövad.