Det gör de förstås. För barnen, åtminstone då dessa är små, och på fotbollsläktarna.
Sverige har ett grundmurat rykte som en körsjungande nation och som ett av världens främsta länder på körkonstens område. Inga säkra siffror finns om hur många körsångare det finns i Sverige, men den vanligaste uppgiften är att mer än en halv miljon svenskar varje vecka sjunger i kör. Vad som inte framgår är att en överväldigande majoritet av dessa är kvinnor.
Nästan alla blandade körer saknar, och har svårt att rekrytera, män.
Varför är det så?
Det finns flera skäl. De som står för svenska barns grundläggande musikutbildning – framför allt i sång – är de kyrkliga församlingarna. Det är en självpåtagen uppgift och betydelsen av den nämns mycket sällan. Utan kyrkornas engagemang i barns sång hade Sveroge varit ett land helt utan körkultur. I kyrkan är körledarna välutbildade och ofta själva sångare. Men kyrkan är dålig på jämställdhet. Där arbetar alldeles för få män som kan vara förebilder för pojkar. I barnkörerna är det 90 procent flickor.
Pojkarna tröttnar fort eftersom undervisningen bedrivs på flickornas villkor. Först för fem år sedan insåg man i Linköping problemet och bildade Linköpings gosskör och – se där! – nu finns det en högst kompetent fyrstämmig gosskör av hög konstnärlig kvalitet.
Skolan då? Ja. i läroplanen står det att eleverna ska ges ”möjlighet att utveckla kunskap att använda röst […]”, samt ”att huvudsyftet med att utveckla kunskaper i musik är att kunna uttrycka sig och kommunicera genom musiken.” Men få grundskollärare har själva någon sångutbildning eller intresse för sång. Och att de manliga förebilderna i skola och förskola lyser med sin frånvaro är ju ett känt faktum…
Jag har under 35 år provsjungit långt över tusen nyantagna studenter till universitets körer. Bland de sökande har kvinnliga inte sällan 10–15 års körvana, medan de manliga ibland har så lite som ett par år. Det är ett tydligt tecken på att sången i skolan sker på flickornas villkor och att pojkarna inte uppmuntras att sjunga i tillräckligt hög grad. Detta är ett jämställdhetsproblem.
Pojkarna ska ges samma möjligheter i skolan som flickorna.
Correns chefredaktör Christer Kustvik skrev i våras i en krönika efter att ha besökt flera skolor i Linköping: ”En skola som passar många flickor väldigt bra och många pojkar väldigt illa.” Pojkar och flickor har olika behov och olika mognad i skolåren. Därför måste sångundervisningen i skolan anpassas även för pojkarna.
Barn som utvecklas behöver förebilder. Sjungande pappor får sjungande söner. Det finns för få sjungande pappor – därmed för få sjungande söner som själva kan bli sjungande pappor, som får sjungande söner…
Linköping är lyckligt lottat som har en ung manskör med moderna män och en gosskör av hög kvalitet, men det räcker inte. Fler pojkar och män måste ges chansen att få sjunga.