Vilka som är skurkarna avslöjas redan i upptakten till "Fasanjägarna", del två i danske Jussi Adler-Olsens enormt hyllade serie om den surtjurige, buffligt charmige kriminalinspektör Carl Mørck vid Köpenhamnspolisens cold case-avdelning.
Skurkar på fatEtt gäng överklasskompisar har sedan internatskolan roat sig med att spöa upp enkelt fotfolk, tystat ned de misshandlade med hot eller pengar, ibland tystat ned offren för gott, samtidigt som psykopatsadisterna gjort miljonärskarriärer utan minsta prick i polisregistren. Läsaren serveras alltså skurkarna på ett fat, medan Carl Mørck omständligt tvingas gräva fram sanningen utifrån ett gammalt dubbelmord som hamnar på hans källarbord i det förre detta skräpförråd som inrymmer hela cold case-avdelning. Mørck själv och två - i Mørcks skeptiska ögon - irriterande inkompetenta polis-wannabes: den hemlighetsfulle Assad och den obstinata Rose.
UpplyftandeLikväl bjuder "Fasanjägarna" på spänning i den högre skolan. Och, mer förvånande, humoristisk underhållning. Adler-Olsen har en stil och inte minst ett sinne för komik som gör hans deckarserie till något av det mest upplyftande i genren under senare år. Han ger den trötte kommissarieklichén ny lyskraft.
Genidraget är att belysa klichén Mørck mot den alltid like solskensglade, alltmer gåtfulle assistenten Assad, och mot heltidsbitchen Rose. Båda är smartare än Mørck, vilket han själv givetvis vägrar att erkänna. I stället muttrar han. Läsaren skrattar.
I en vanligtvis så allvarlig (läs humorlös) genre som deckare är Jussi Adler-Olsen ett befriande lättsamt under att skåda.
ÖRJAN ABRAHAMSSON