Jesper Svenbro: Djärv lovsång till Gud

Jesper Svenbro blev en favorit hos mig våren 2005. Han skulle få Övralidspriset och jag skickades ut att intervjua honom i Paris.

Min diffusa bild var: Svår. Spränglärd.

Jag lånade alla Svenbroböcker som fanns på Linköpings stadsbibliotek och beredde mig på hårt läsjobb. Det blev istället - läsglädje!

Essäerna är möjligen lite svåra, men inte alls omöjliga och dessutom högintressanta. Just för att de är så lärda.

Och hans dikter, fann jag, är ofta underbara mini- noveller, väl utmejslade små historier om till exempel riktiga, namngivna människor i barndomens Landskrona. I "Pastorn min far" från 2001 söker han efter sin pappa i efterlämnade predikningar och anteckningar. Pappan drunknade när Jesper bara var åtta år gammal och finns alltid med i hans diktvärld. Det är detaljrikt, närmast nördigt, och därför så allmängiltigt och bra.

Sedan den våren har jag följt hans diktning med stor glädje.

I ungdomen var Jesper Svenbro intellektuell metadiktare, stenhård ateist och marxist, det är länge sen, och han har i flera diktsamlingar allt mer glidit över i religiositet, i andakt inför världen och himlen.

I "Inget andetag är det andra likt", som utkom i går, tar han steget fullt ut:

"Om du ska fortsätta så här, kommer resultatet att bli en bönbok

och inte en diktsamling",

säger en uppbragt röst i mitt inre,

men jag känner mig inte tillintetgjord

av denna radikala kritik.

Då får det helt enkelt bli en bönbok!

Jag är mogen för genrebytet.

"Men är jag det som läsare?", har jag skrivit i marginalen, och har inget riktigt svar. Det finns dock fortfarande en klar berättelse: Allt börjar då han får en hjärnblödning. Han räddas av en rådig hustru och den franska sjukvården. I dikten "Lovsångens början" heter det:

I läkarrapporten står det att jag var förlamad i tungan.

Själv kan jag ingenting minnas.

Men här börjar min lovsång

till dig o Gud,

som återgav mig dess bruk!

Att skriva så oförblommerat om Gud är verkligen djärvt i vårt kulturklimat och något jag gillar. Jag borde vara öppen för det. Ändå griper inte den här diktsamlingen tag som de tidigare.

Han håller fortfarande samma stil: Ingen alliteration, inga rim, inga tretal, få liknelser, inga stilfigurer alls. Han berättade den där gången i Paris att han undviker det med flit, om han upptäcker att det råkat uppstå till exempel assonans (samma bokstav upprepad i flera ord) så skriver han om.

Det är rytmen han vill åt. Det händer att han stampar takten när han skriver.

När Jesper Svenbro förut tog mig i handen och förde mig längs slingriga stigar så var det nästan omöjligt att inte följa med. I de konkreta, vardagliga berättelserna låg klokskap, tidsbilder, undringar och glimtar av himlen. Nu tappar jag takten i lovsången.

Kanske är allt för nära i tid och hans egen tacksamhet och förundran för stor efter att han fått livet tillbaka. Han är värd all respekt för att bjuda in oss läsare till sitt eget trauma och sitt eget inre.

Jag tror att den här diktsamlingen kan komma att växa i mig. Hans ärliga, nakna resonemang om att vistas i självupptagenhetens rum, att bli en skrymtare, att förfalla till sarkasmer och alltid vilja ha rätt kommer kanske att leva länge. Få mig att återvända och fundera.

Men säker är jag inte.

ÅSA CHRISTOFFERSSON