Året är 1951 och den svenska staten är fullt sysselsatt med att sopa undan alla som inte passar in i ett modernt välfärdssamhälle, de fattiga, de "sinnesslöa". 17-åriga Gertrud föds i en familj på samhällets botten och anses ha ett osunt intresse för pojkar. Mer anledning än så behövs inte för att placera henne på "tokanstalt" när familjen faller sönder. Enda sättet att komma därifrån är att samtycka till sterilisering, hennes fördärvliga gener får ju inte föras vidare.
Det är närmast ofattbart att svensk lag samtyckte till övergrepp, många utförda under tvång, av det här slaget fram till 1975. Filmens manusförfattare Kjell Sundstedt kommer själv från en familj som drabbades av myndigheternas rashygieniska iver.
Klaus Härös iscensättning av historien är precis så snyggt utförd som man kan vänta sig efter hans tidigare filmer "Elina - som om jag inte fanns" och "Den bästa av mödrar".
Härö klär berättelsen i grått och låter den utspela sig mitt emellan vinter och vår, slasket härskar och naturen är död och färglös. Allt är upplagt för en omskakande upplevelse.
Men det filmen lämnat mig med är framför allt frågan varför den inte berör mig mer. Det är inte ofta en svensk spelfilm har en historia med den här tyngden. Dessutom är den skickligt och sammanhållet berättad. Ensemblen med Julia Högberg, till vardags på Ung scen/öst, och Maria Lundqvist i spetsen är också oklanderlig.
Ambitionen att stöpa historien i en form som gör den bred och tillgänglig har jag all respekt för. Men för att nå dit har flera av rollfigurerna blivit så förutsägbara att jag bara ser dem och inte människan bakom. När slutet närmar sig och huvudpersonen dessutom på känt manér ska kliva fram och avslöja sanningen inför öpppen ridå så känns det mest platt.
Så där sitter jag i biofåtöljen utan att bli direkt berörd. Trots att jag vill.