Kring förra sekelskiftet upplevde amerikanarna att de befriat Kuba från den spanska kolonialismen. Theodore Roosevelt som ett par år senare blev USA:s president mottogs som en krigshjälte när han återvände till New York efter att ha lett en amerikansk trupp mot spanjorerna på Kuba.
Efter det var banden mellan USA och Kuba täta ända fram till revolutionen 1959. Ekonomiskt var detta länge till fördel för Kuba som under några år-tionden var en av de främsta amerikanska ekonomierna efter USA och Kanada. Men även om USA då och då försökte säkra en demokratisk utveckling på ön lyckades man inte förhindra att det långa tider rådde politiskt kaos. Och från början av 40-talet var Fulgencio Batista den ledande politiska kraften. Efter att först ha valts till president i ett demokratiskt val agerade Batista mot slutet av 40-talet bakom kulisserna för att sedan gripa makten i en militärkupp 1952.
Gangsters
Amerikansk turism var en stor inkomstkälla för Kuba. Men turismen med kasinon och prostitution sköttes till stor del av amerikanska gangsters. Och under Batistas diktatur rådde svår korruption i landet. På grund av en missriktad regleringspolitik förföll också sockerproduktionen, landets andra huvudsakliga inkomstkälla. Det hjälpte inte att USA stödköpte kubanskt socker.
På hösten 1959 avsattes Batista till förmån för en demokratiskt vald president, men samtidigt lyckades en liten väpnad revolutionär styrka under Fidel Castro gripa den reella makten. I USA ledde detta till en panikartad politisk reaktion. Att en kommunistisk grupp tagit makten i USA:s omedelbara grannskap (det är bara 15 mil från Kuba till Floridas kust) sågs som ett direkt hot om att Sovjet nu skaffat sig en bas från vilken den kommunistiska revolutionen riskerade att spridas i hela Sydamerika.
Avrättade motståndare
I Europa och i amerikanska vänsterkretsar bortsåg man emellertid till en början från Castros kommunistiska strävanden och ville i stället se honom som en demokratisk befriare av ett förtryckt folk. I Sverige valde socialdemokraterna länge att i stort sett hålla fast vid den uppfattningen trots allt tydligare bevis på att Castro-regimen ströp all opposition och avrättade eller fängslade alla politiska motståndare.
Amerikanska CIA trodde att det skulle vara lätt att få bort Castro-regimen. Det behövdes bara en liten beväpnad styrka utifrån för att sätta igång ett folkligt uppror ansåg man och förberedde därför en begränsad invasion av amerikanskt utrustade kubanska motståndsmän.
Planen hade skapats under president Eisenhowers sista månader 1960 och övertogs av John Kennedy som lät sig övertygas om projektets möjligheter till framgång och gav klartecken till vad som kom att kallas invasionen i Grisbukten.
New York Times teg
Några veckor innan attacken skulle sättas i verket fick New York Times nys om planerna men vände sig till Vita huset för att få en kommentar. Kennedy lyckades då övertyga tidningens chefredaktör om att han av hänsyn till nationens säkerhet borde avstå från att publicera nyheten.
Om tidningen publicerat skulle invasionen säkert aldrig blivit av. Men nu skedde den och blev en katastrof. Castros styrkor var förvarnade och kunde utan svårighet krossa invasionsstyrkan. Något folkligt uppror uppstod aldrig.
CIA låg bakom
Trots att företaget var kamouflerat som ett rent kubanskt projekt av motståndare till Castro-regimen insåg alla att USA och CIA låg bakom. För Kennedy var denna början på hans presidentperiod ett svårt nederlag. Han ångrade bittert att han gått med på CIA:s plan och att han övertalade New York Times att stoppa publiceringen av nyheten.
Den misslyckade invasionen bidrog till att förstärka Castros fientliga inställning till USA och den amerikanska politiken att avbryta de diplomatiska förbindelserna och införa en ekonomisk blockad av Kuba i hopp om att på det sättet krossa regimen bidrog givetvis ytterligare till en djupfrysning.
Det bidrog till att Sovjetunionen under Nikita Chrusjtjov 1962 beslöt sig för en dramatisk framflyttning av sina positioner på det västra halvklotet. Med entusiastiskt stöd av Fidel Castro började man bygga kärnvapenbaser på Kuba. Kärnvapenraketer därifrån kunde utan svårighet nå alla USA:s storstäder på Östkusten och utplåna dem – Boston, New York, Philadelphia, Washington, Miami.
Kärnvapenkrig hotade
Planerna avslöjades av USA. Dramatiska bilder av ramperna visades upp i FN:s säkerhetsråd av den amerikanske FN-ambassadören Adlai Stevenson. USA krävde att kärnvapnen omedelbart skulle avlägsnas. Det hot som deras närvaro innebar kunde omöjligt accepteras.
Plötsligt stod världen inför hotet om ett kärnvapenkrig i stor skala. Amerikanska krigsfartyg skickades för att stoppa varje försök av sovjetiska fartyg att ta sig fram till Kuba med ytterligare kärnvapenraketer. Vad skulle hända om något av de ryska fartygen sänktes av amerikanska torpeder?
Fidel Castro hejade på för att Sovjet genast skulle utnyttja de kärnvapen som nu fanns på Kuba. Att hans eget land sedan i sin tur skulle bli utplånat tycks inte ha bekymrat honom.
Robert löste knuten
Amerikanska generaler ville att Kennedy skulle beordra flygbombningar av Kuba och dess kärnvapen-baser. Men Kennedy höll huvudet kallt. Länge stod det och vägde. Ett försonligt budskap från Chrusjtjov följdes av ett mera hotfullt. Den amerikanske presidentens bror Robert Kennedy föreslog att man skulle strunta i det mera hotfulla brevet och i stället svara på det mera fredsvänliga.
Det visade sig bli det som löste upp knuten. Chrusjtjov insåg att han gått för långt. Amerikanska medgivanden om att ta bort kärnvapen i Turkiet ledde till att ryssarna beordrade sina fartyg att vända om strax innan den nådde den amerikanska spärrzonen. Och kärnvapenbaserna på Kuba monterades ner.
Men närmare civilisationens utplåning har vi aldrig varit.
Carter vill annat
Den amerikanska blockadpolitiken mot Kuba fortsatte. Men regimen överlevde. Landets ekonomi förblev urusel, men det var mindre ett resultat av den amerikanska bojkotten än av en misslyckad statssocialism. På 70-talet funderade president Carter på att häva bojkotten, men opinionen mot var för stark. Dess förtrupp bestod av kubanska flyktingar som bosatt sig i Florida och var övertygade om att ifall USA bara höll fast vid sin politik skulle Castro falla. När kommunismen föll i Ryssland och det ryska biståndet till Kuba drogs in trodde många att det bara var en tidsfråga innan Kubas diktatur skulle falla samman. Men så skedde inte.
En ny biståndsgivare blev Venezuela som sålde olja billigt i utbyte mot kubanskt bistånd med sjukvård. Sjukvård och skola var Castros stora och enda framgångar vid sidan om en tidvis stark armé som bland annat kämpade på revolutionsregimens sida i Angola.
Förtrycket består
2008 blev Fidel Castro så sjuk att han tvangs dra sig tillbaka men hans regim överlevde, nu under ledning av hans bror Raúl Castro, arméns överbefälhavare. Raúl Castro har genomfört några mycket små reformer av systemet, men förtrycket består. Det finns ingen yttrandefrihet och ännu mindre någon pressfrihet. Oppositionella kastas i fängelse. Bortsett från att privatpersoner kan få starta restauranger i sina hem är ekonomin helt statskontrollerad. Men turismen har försiktigt kommit igång igen – trots att amerikanska medborgare bara får besöka landet efter särskilt tillstånd.
Ett bättre liv
Men med president Obamas besked i december att länderna nu ska återuppta diplomatiska förbindelser och han ska verka för ett upphävande av handelsbojkotten samtidigt som amerikaner i fortsättningen fritt ska kunna få resa till Kuba har en ny epok inletts. Presidenten konstaterar kallt att 50 års blockad och bojkott varit helt utan framgång. Kan han få med kongressen på att häva handelsbojkotten blir det svårt för Raúl Castro att hindra ett häftigt inflöde av amerikanska investeringar.
Kommer det att göra slut på den kommunistiska diktaturen? Det är inte säkert, men kubanerna kan räkna med ett bättre liv. Och i längden är det svårt att se hur ett land så nära USA ska kunna undgå att smittas av den amerikanska friheten och demokratin.
Återigen finns det de som hävdar att om bojkotten bara fortsatt skulle regimen falla eftersom Venezuela inte längre har råd med oljebiståndet. Det är inte trovärdigt. 50 års amerikanska Kuba-politik har fungerat på rakt motsatt sätt mot vad man avsett.