Bruno K Öijer är en diktare på väg.
Det finns ett fotografi som återkommer i olika sammanhang, senast i höstens diktsamling ”Och natten viskade Annabel Lee”. Öijer står vid en räls som löper bort i ett suddigt fjärran, i ena handen en gammal skrivmaskin, i den andra en cigarrett. Solglasögon à la Bob Dylan och blicken mot betraktaren. Svarta kläder och boots.
Få författare klarar en sådan posering utan att fastna i klichéer.
Men Bruno K Öijer har gjort som nyss nämnde låtskrivare och artist – konsekvent valt sin egen väg och byggt upp ett stabilt förtroendekapital. Samtidigt har han skapat en bild av sig själv, som ganska väl sammanfattas i fotografiet.
En diktare på väg, alltså. Men varifrån, och vart?
Trots att Bruno K Öijer hör till de mer sparsmakade av författare har det blivit en ansenlig mängd dikter under decennierna för poeten som fyller 63 i år. Därtill åtskilliga framträdanden.
Men åter till bilden. Han står vid en järnväg, som sagt. Varför?
Tåg, järnvägar, stationer och banvallar är återkommande i Öijers dikter. En enkel och närliggande förklaring är att Öijer har rest mycket och att han lånar uttryck från bland annat blues och rock; referenser till rörelse och uppbrott ter sig naturliga i hans litterära universum.
Öijer har förklarat att han gillar tåg och att han gärna väljer det färdsättet när han är ute på turné.
Ett faktum som komplicerar bilden är att Bruno K Öijers pappa, som jobbade vid järnvägen i Linköping, tog livet av sig när sonen var bara två år gammal, genom att lägga sig framför tåget. Detta skildrar Öijer för första gången i årets diktsamling.
Med den vetskapen faller ljuset kanske lite annorlunda över de tåg som rusar fram genom dikterna.
Låt oss se vad vi kan hitta genom nedslag i några dikter. Ett par spår att följa.
Ett smekande tåg
Dikten ”Två tomma händer”, ur samlingen Giljotin (1981) börjar:
så många år
på tung sprit och långa cigarretter
i ett hus nära rälsen
som kom till mej
och törstade efter lena tåg
***
I ”Giljotin” rör sig Öijer i riktning mot den enkelhet och större tydlighet som präglar senare delen av författarskapet. Det vildsint anarkistiska är på väg bort. Samtidigt finns det dekadenta inslaget, Öijers nattliga värld; vinddrivna existenser, spriten och cigarretterna.
Efter 70-talets genombrott, medial uppmärksamhet och kritikerframgångar fanns en risk för att Öijer skulle hamna i en för snäv fålla. Men vägen där-ifrån blev tydlig om inte annat i boken efter ”Giljotin”, 1990 års ”Medan giftet verkar”. Den är första delen i den trilogi som befäste Öijers status bland både kritiker och publik.
Vid en uppläsning 1984 dedicerade Öijer ovanstående dikt till sin pappa och sa: ”När jag var två år gick min pappa ner till järnvägen och kastade sig framför tåget.”
Törsten efter ”lena tåg” kanske man därför får förstå som sprungen ur författarens eget liv – tåget som smeker och inte skadar.
Dikten arbetar med omtagningar och variationer av liknande stycken, rytmiskt och väl lämpat för uppläsningar. Öijer har framfört dikten på olika sätt och gjort om den en hel del ibland. Det muntliga framförandet är väsentligt författarskapet.
Ett upplyftande tåg
jag frös
jag hade inget att leva för
månader blev till år
när jag måste dragit min kropp
närmare intill mej
jag måste anat en blå strimma under
alla lager av svärta
vid banvallen
låg ett omkullvält lok
tungt och kallnat
svart svartare än svart
låg det på sidan
och under kom blåsippor upp
ömtåliga och små
måste dom växt till sej på sina stjälkar
och slagit ut till en blå rymd
som långsamt pressade sej högre och högre
och välte tillbaka loket
lyfte upp det till rälsen igen
***
Här är vi alltså inne i den senare fasen av författarskapet. Språkligt är han framme vid den förenkling som utgår från tanken att orden ska vara sådana som också barn förstår. Vanliga, enkla ord. Öijer skriver alltid dej, mej och dom i stället för dig, mig och de/dem. Han väljer tidlösa ord som inte ska stå i vägen för framtida läsare.
Dikten är ganska typisk för den senare Öijer i det att den skildrar ett slags motstånd – loket reser sig upp igen, liksom diktjaget.
”när jag måste dragit min kropp / närmare intill mej” visar en grundtanke som varieras. Att det i varje människa finns någonting oförstörbart, okränkbart – man frestas att säga heligt, och att det är något som går att hitta, till slut.
Ett framrusande tåg
vi föddes
med en oerhörd saknad
genom ett
rusande tågfönster
om natten
ser du en skymt
av rymdens handstil
omöjlig att tyda
någonstans
i den slingrande väven
av gnistrande bläck
finns förklaringen
till våra liv
***
Saknaden är med oss från det att vi föds, skriver alltså Öijer i dikten som finns i ”Dimman av allt” (2001). Vad saknar vi? Det tycks vara något som vi bara delvis kan få syn på.
Allt oftare hittar Öijer sina bärande bilder av saknad och smärta i barndomen. Kontrasten mot hur han tidigare såg på uppväxtåren stor. ”För mig är barndomen tom”, konstaterade han i en 70-talsintervju. 1984 sa han: ”Jag växte upp bland långtradarchaufförer och fabriksarbetare i ett jävla slumområde i Linköping.”
Den varsamhet med vilken han nu närmar sig barndomsåren på Badhusgatan uttrycker en mycket annorlunda hållning. Sökande och ödmjuk.
Öijers dikter är vanligtvis tidlösa i sitt uttryck, och bara undantagsvis uttryckligen förbundna med en viss plats.
Sällan är det självbiografiska inslaget uttalat.
Men det hindrar inte att flera senare dikter måste läsas som skildringar av hans mamma, eller av honom själv som barn. Och åtminstone jag – möj-ligen då något lokalpatriotisk – ser nog just Linköpings järnvägspark och Linköpings domkyrka med dess kajor i Öijers dikter.
Dikten som skildrar pappans öde på järnvägsspåret, ”Höljt i dunkel” ur höstens bok, är omöjlig att värja sig emot. Den bär på en erfarenhetens obetvingliga kraft, och börjar:
vissa saker
går inte att bortse ifrån
som att jag var hans son
och att han tog sitt liv
det går inte att förneka
att han lämnade hustru och barn
gick ut genom dörren en nyårskväll
och aldrig kom hem igen
***
Bruno K Öijer är en diktare på väg.
Vart är han på väg?
Han är på väg hem.