Mannen på fotot är mager och uthungrad. Han har placerats i ryggläge på en långsmal brits. Hans blick är uppgiven. Under britsen finns en röntgenapparat, ovanför en anordning med tyngder. De ska strax pressas mot hans kropp.
Syftet är att undersöka hur stor belastning mannens ryggrad, kotor och muskler klarar av – innan de krossas.
Fotografiet ingår i en tysk forskningsstudie från 1944 om hur stora krafter en människa tål vid uppskjutning i katapultstol. Den genomfördes hos flygplanstillverkaren Heinkel. I dess fabriker i Rostock och Sachsenhausen arbetade cirka 6 000 krigs- och koncentrationslägerfångar, som tyska SS ställt till Heinkels förfogande.
På goda grunder misstänker jag att mannen är en av dem. Fotot har jag hittat på vinden i byggnad nummer 24 i Malmslätt. Närmare bestämt bland papper och böcker som en gång tillhört avdelning 59 inom FOA, Försvarets forskningsanstalt, men som numera övergått i FMV:s ägo.
Studien ligger i en av 247 kartonger som Jonas Wikman, chef för FMV:s provplats i Linköping, beslutat att skicka till förbränning hos Tekniska verken.
"FMV har inget behov av kvarvarande litteratur”…”dels för att minska brandbelastningen i nuvarande byggnad och dels för att frigöra förrådsutrymme", heter det i hans beslut från januari 2014.
Lyckligtvis står lådorna kvar orörda. Skälet är att Wikman fått en högre befattning och att hans efterträdare, projektledaren Göran Bergqvist, ogärna vill verkställa beslutet. Ingen från FMV har nämligen kartlagt kartongernas innehåll.
I november 2014 fick jag FMV:s tillåtelse att gå igenom flyttlådorna och står nu med studien i min hand. Det är en doktorsavhandling med titeln "Gränser och särskilda problem vid användning av katapultstolar".
Den är författad av ingenjören Arno Geertz, född i Riga 1908. Han anställdes av Heinkel 1939, med uppgift att konstruera en katapultstol som skulle rädda livet på nazityska stridsflygare.
"På statligt uppdrag lät firman Heinkel i sin testanläggning vid ett flertal tillfällen skjuta iväg personer, som frivilligt ställt sig till förfogande", skriver Geertz.
Frågan är hur det var med frivilligheten. Mot löften om extra mattilldelning var det lätt att få Heinkels tvångsarbetare att ställa upp. Geertz var också mån om att försökspersonerna skulle uppnå en vikt som svarade mot vad tyska stridspiloter vägde.
Det var knappast lika noga med vikten vid experimentet på den magre mannen. I båda fallen skulle försöken visa hur stora G-krafter en människa tål och under hur lång tid.
I Geertz avhandling står också att han gjort experiment med lik, men att levande människor var att föredra. Alternativt personer som dött precis innan försöken.
På så sätt säger han sig ha fått tillgång till tio färska kroppar från en närbelägen sjukförläggning. Alla män i åldrarna 19 till 46 år. Deras lik utsattes för tryck på mellan 600 kilo till 1,2 ton. Allt för att se vid vilken tyngd ryggraden och skelettet brast, men också hur musklerna reagerade.
Direkt efter försöken obducerades männen. I vissa fall plockades muskulaturen och ryggraden ur kropparna och studerades i detalj. Testerna ska ha skett i samråd med den nazistiske flygläkaren Siegfried Ruff.
"Det måste dock sägas att donatorernas dödsorsak varit olyckor eller sjukdom och att de bara varit en kort tid på sjukförläggningen", skriver Geertz.
Jag undrar hur deras död gått till. Vid vissa experiment brukade SS-läkare mörda människorna strax innan försöken. På så sätt skulle forskarna slippa se och höra deras dödskamp. Något som var ett stort problem i koncentrationslägret Dachau, enligt den tyska historikern Eugen Kogons bok ”Der SS-stat” från 1946.
Där gjordes överlevnadsexperiment med fångar, som tvingades bada i iskallt vatten – och som skrek oavbrutet, varför testerna skulle flyttas till Auschwitz. I Dachau fanns också en mobil tryckkammare. Med dess hjälp togs fångar upp till cirka två mils höjd, utan syrgas. Kammaren hade utvecklats av just Siegfried Ruff.
Följden blev att minst 70 fångar dog en kvalfull död, enligt vittnesuppgifter. Den observerades dock genom pansarglas, vilket inte var så psykiskt påfrestande för forskarna.
Både Geertz tester och försöken i Dachau gjordes för tyska Luftwaffes räkning.
Efter Tysklands sammanbrott 1945 greps Siegfried Ruff samt 22 SS-läkare, som alla varit involverade i människoexperimenten.
Sju av dem dömdes till döden genom hängning vid Nürnbergrättegångarna 1947. Deras handlingar klassades som brott mot mänskligheten. Ruff blev frikänd i brist på bevis och utsågs senare till chef för Västtysklands motsvarighet till FOA, men helt rentvådd blev han aldrig.
Ungefär likadant gick det för Geertz på andra sidan järnridån. Han fördes till Sovjetunionen och delgav ryssarna sina kunskaper. Något som belönades med att han 1954 fick lägga fram sin gamla studie vid universitet i Rostock, DDR. Den gav Geertz både en doktors- och en professorstitel.
Men på våren 1958 började säkerhetspolisen Stasi intressera sig för hans förflutna, med följd att han flydde till Västtyskland. Där fick han en tjänst som testchef hos flygplanstillverkaren Blohm & Voss, enligt Rostockuniversitetets arkiv. I väst ställde han sin kunskap till försvarsalliansen NATO:s förfogande.
Det finns spår av Geertz och Ruffs gamla försök i FOA 59:s eget kursmaterial, avsett för vidareutbildning av svenska flygläkare. Det belägger handlingar från 1980 och 1985 som jag hittar i kartongerna. Jag hittar också en artig korrespondens mellan dåvarande chefen för FOA 59, Per Otto Rutberg, och självaste Siegfried Ruff. Temat är Heinkels gamla katapultstolar.
Tack vare att FMV:s projektledare Göran Bergqvist sköt upp förbränningen av lådorna har historien om experimenten kommit fram i ljuset. Likaså hundratals andra historier som stuvats undan på vinden i byggnad 24, men som ännu inte berättats. Därför får gamla arkiv och bibliotek aldrig förintas. Hur ska vi annars minnas vår historia – och hindra att dess mörkaste kapitel upprepas på nytt?