När jag fick förfrågan om att skriva den här betraktelsen insåg jag att den skulle bli en balansgång. Där jag måste väga varje ord på guldvåg, för att inte utsätta mig och mina kära för vrede från trångsynta människor i extremistläger av alla färger och inriktningar.
Alltså alla de som lusläser sådana här texter för att hitta just den där formuleringen eller ordet som får dem att snabbt avfärda hela faderutten - eller - skicka mig och tidningen en massa obehagliga meddelanden. Ibland är det också vad man inte säger som får dem att gå i taket. Att lägga en så känslig uppgift på en pratsalig komiker kan betraktas som verkligt modigt, eller dumdristigt, beroende på utgångspunkt.
Profetens humor
När jag var en liten flicka i Iran, var tron en naturlig del av vardagen, och de muntliga religiösa historier som kallas hadither berättades ofta för oss. Jag minns som i går när min farbror berättade om hur sanningen var vår räddning. Det hände sig nämligen en gång att Profeten Muhammed - Guds frid och välsignelse vare över honom (detta måste man alltid säga efter att man tagit profetens namn i sin mun) – som var igenkänd av alla, inte kunde fly när fienderna till de nyblivna muslimerna belägrade Mekka. Då bad Muhammed - Guds frid och välsignelse vare över honom (jag tror att jag i fortsättningen bara säger Profeten istället, för tidningen gav mig begränsat utrymme) sin förtrogne att bära honom i en säck över ryggen. Och att om vakterna frågade vad de hade där skulle han svara att det var Profeten Muhammed - Guds frid och välsignelse vare över honom (äsch nu blev jag ju tvungen att säga allt det där igen men nu var det ju ett direkt citat).
Det berättas att Profetens humor och ärlighet räddade honom, och lät honom nå Medina där han kunde fullfölja sitt uppdrag från Gud. Och som islams grundare, var han också den som enade beduinstammarna på den arabiska halvön. Det sägs också att han var stilig, väldoftande, gladlynt och mycket klok och älskvärd, vilket gjorde att man lyssnade på honom också långt innan han blev profet. Han kallades därför ofta Amin, vilket betyder den man kan lita på.
Älskade katter
När jag som liten med min bror jagade katterna på gatan, sa någon klok vuxen att vi skulle vara snälla mot katterna, eftersom vår profet älskade dem så mycket att han vid ett tillfälle rev av ärmen på sin kaftan för att inte väcka katten som sov så gott på den. Det sas att man före islam begravde flickebarnen och bara behöll sönerna, men att budskapet från Gud var att alla människor hade lika värde. Den främste av de troende var den som uppförde sig bäst, och som var vänligast mot sin fru.
Det sas många vackra och kloka ord som präglade våra liv. Till exempel att Profeten tyckte att man skulle bemöta andra med ett leende, för ett leende mot en medmänniska var en god gärning i sig.
Vilka är då dessa människor som mördar barn, kvinnor och män utan urskiljning? I religionens namn, eller i "hederns"? Är dessa överhuvudtaget muslimer? Jag tror att jag anar vad Profeten skulle ha sagt om den saken, men det är mer än jag kan skriva ut här.
Islams värsta fiender
Det sägs ibland att det finns tre olika grupper så kallade muslimer som är islams värsta fiender.
För det första de som tolkar religionen för sina egna syften, för det andra de som känner sig överlägsna trots islams grundbudskap, och för det tredje de som förtrycker sin nästa – vilket inte sällan är kvinnorna.
Viktigt är att vi nu, i ljuset av vad som skett i Paris, skiljer på saker. De allra flesta muslimer är självfallet inte terrorister, även om de flesta terrorister just nu verkar kalla sig muslimer. Jag är ingen expert, bara en komiker som talar ur mitt hjärta utifrån vad jag själv lärt mig av fina människor som jag vuxit upp med, som råkade vara muslimer.
Morden på journalisterna och attentatet mot yttrandefriheten visar än en gång att fundamentalister saknar humor. Och urskiljningsförmåga. Och sannolikt en hel del andra hästar i stallet. Detta vidriga dåd som berövat så många människor livet, fördöms av alla sanna muslimer. Och lika urskiljningslöst som morden, är att döma vanliga muslimer för vad som hände.
Fortsätt skoja!
Vi som på olika sätt arbetar med humor och satir i alla dess former, måste fortsätta att skoja, ifrågasätta och tramsa. Ibland går vi över gränsen, och det måste få höra till. Det måste vårt samhälle vara stort nog att bjuda på. Men samhället måste på samma gång ta en helt annan grupp på allvar, nämligen de som lockas att ta upp vapen i islams namn. Man måste ta en allvarlig öppen diskussion om hur man med kraft kan bemöta den handfull radikaliserade svenska muslimer som åker till Syrien för att strida, eller stannar hemma för att rekrytera och samla in pengar till fler resor och vapen.
Kan bli monster
Vi vill inte ha mördare, och deras påskyndare, fria ibland oss. Förtryck av andra får aldrig kallas religion, och ska aldrig skyddas av religionsfriheten. Det är hög tid att vi vaknar! Säger ifrån!
Jag tror att jag kan lova att alla sanna muslimer som fått ett liv i fred och demokrati här, kommer att vara de första som stödjer det när det görs på rätt sätt. Så det är dags att sätta stopp för terrorister.
Men som Friedrich Nietzsche sa ”Den som kämpar mot monster, måste ge akt på, att han inte själv blir ett monster”.
Vid pennan