Med ett bedjande och skyggt leende räcker den unga påbyltade kvinnan som sitter på gatan utanför bankomaten fram sin pappmugg. Hon är en av de många tiggare man i dag möter i Sverige. Jag kämpar med en känsla – eller snarare med en hel svärm av känslor. Somliga är tydliga, som medlidandet. Andra är svårare att få fatt i eftersom jag inte förstår – eller vill kännas vid – dem. De leder till frågor: ”Varför sitter de bara där och tigger?” ”Varför gör de ingenting?” ”Hur kan 20 kronor då och då hjälpa?”
Och så skäms jag. Hur kan jag vara så kritisk? Jag vill ju vara förstående, jag vill ju hjälpa. Och visst inser jag att en tiggande kvinna måste ha ett förfärligt liv i hemlandet om hon väljer att komma hit, lämna sina barn, sitta på marken dag efter dag och bara försöka le tacksamt, underdånigt och hoppfullt. Men ändå . . .
När jag lägger ner mina slantar i muggen, ger tiggaren en frukt eller en smörgås så mår jag inte särskilt bra. Jag vill inte ge allmosor. Men då kommer de egna invändningarna: Det är väl inte viktigt vad du känner, utan vad de som tigger faktiskt behöver! Tänk inte på dina egna känslor – tänk på deras behov! Men ändå . . .
Efter en resa till Etiopien med den ideella organisationen Hungerprojektet förstår jag mina motstridiga känslor bättre. Hungerprojektet är en global organisation som arbetar för att avskaffa den värsta fattigdomen genom att uppmuntra till lokalt entreprenörskap och genom att föreslå och lära ut hållbara utvecklingsstrategier på gräsrotsnivå. Hjälp till självhjälp helt enkelt.
Mötet med människor på landsbygden i ett av världens fattigaste länder har fyllt mig med hopp och insikt om att det är möjligt att ge och ta emot hjälp med bibehållen och ömsesidig respekt. Vi möter i Etiopien människor som är stolta, som berättar om vad de uppnått, dels själva, dels i samarbete. De har tagit mikrolån, utvecklat sina små jordbruk, byggt bättre bostäder, samlat sina barn i förskola, startat alfabetiseringsarbete. Hungerprojektets arbete på det lokala planet har mobiliserat bybornas egna resurser, det är deras egna krafter som räckt till och givit resultat.
Vad är det då för skillnad att ge gåvor till tiggare och att ge gåvor till ett projekt som Hungerprojektet? En antropolog som skrivit mycket om begreppet gåvans komplexitet och kulturhistoria är Marcel Mauss. Några av hans tankar har hjälpt mig förstå mina egna reaktioner. Mauss menar till exempel att den som ger en gåva visar sin makt. Om den som tar emot gåvan inte kan återgälda den hamnar hon i ett beroendeförhållande som synliggör hennes underlägsenhet.
De flesta av oss uppskattar ömsesidighet i våra relationer. Men ömsesidighet är svår att uppnå för den som bara lägger pengar i en pappmugg. Hungerprojektets bistånd syftar till att människor ska slippa förbli i beroendeställning och känna att de på sätt och vis kan återgälda den gåva biståndet utgör. För när de visar att deras by växer, att deras egen kreativitet och deras egna resurser tas i anspråk och utvecklas till egenmakt uppstår en sorts balans. Mottagarens tacksamhet, utan all underdånighet, möter givarens glädje över den andres framsteg.
Flera privatpersoner har hjälpt romska tiggare att framställa varor att sälja. De har inte bara hjälpt till med att skaffa material – asp till att tälja träskedarna ur eller ris för att binda kvastar. De har också hjälpt till med att förmedla kontakter till kunder via nätet och i somliga fall med att deklarera inkomster. De uppmuntrar dem de hjälper att själva skapa ett bättre liv, precis som Hjärta till hjärta, med huvudkontor just i Linköping. I Indien arbetar Hand in Hand efter samma värderingar. Jag kommer att fortsätta att ge pengar till romska och bulgariska tiggare, men jag vet att det både känns bättre och gör mer nytta när jag stöder projekt som syftar till att ge människor möjlighet att själva se till att de aldrig mer ska behöva räcka fram en pappmugg.