Josef Fares är tillbaka i småstaden efter två seriösa dramer. Kulturkrockar, överdrivna karikatyrer och dråpligheter står på menyn. Filmarens pappa spelar Aziz, en ensamstående cykelreparatör som helst skämtar sig igenom tillvaron. Han saknar sin bortgångna fru, äter kebab och försöker förgäves hitta en ny partner. Sonen Sami håller det hemligt för sin far att han är oförmögen att skaffa barn, medan flickvännen går omkring med en kudde under kläderna för att den vita lögnen ska se trovärdig ut. Inget är riktigt som det ska.
I samarbete med Filmtrailer.se
Det verkar som om Fares vill skildra en manlighet i kris. Vad är det hos männen som gör dem svartsjuka, tvekar på sin sexkapacitet och tror att kvinnan älskar hårda män över allt annat?
Ofta blir det parodi i stället för ironi. Ett helt tjog mansklyschor räknas upp för att sedan kastas i ansiktet på oss. Subtilitet har aldrig varit regissörens starka sida. Över huvud taget så är det i regin som filmskaparen blänker till ibland, inte som manusförfattare. Han har en förmåga att bygga upp scener som talar direkt till oss med sin igenkänningshumor. Men tyvärr lyckas han också dränka oss i sentimentalitet. Inte minst i filmens slutskede.
Skådespelarinsatserna är förvånansvärt tama. Det är egentligen bara Torkel Petersson som visar att han har en komisk begåvning och ett kroppsspråk som alltid går i lås med sina karaktärer. Han står dessutom för filmens enda fantastiska stund. En hejdlöst rolig sekvens som innehåller tillagandet av en "macho-sallad" efter ett besök hos den lokale tatueraren.
I övrigt finns det mycket att önska när Fares träder in i komedilandet ännu en gång. Förvecklingarna puttrar på och även fast känsliga ämnen som adoption, änklingars ensamhet och familjestolthet behandlas så tar det sig aldrig in i hjärtat. Snarare stannar det utanpå skinnet utan att varken kasta om eller engagera.