Finns att köpa som DVD på bland annat discshop.se och amazon.com
Om du har skrapat på ytan av skräckgenren och tagit dig bortom Hollywoods knivsvingande och maskerade galningar så känner du för hoppningsvis redan till Dario Argento, en av den italienska giallo-filmens stora namn. Giallo betyder "gul" och var den italienska filmindustrins motsvarighet till den amerikanska pulprörelsen som pumpade ut nischade och obskyra lågbudgetfilmer. Under 1960- och 1970-talen var Argento med och jobbade fram flera storverk inom italiensk film, från västerns till legendariska zombiefilmer som "Dawn of the Dead".
Skräckklassikern "Suspiria" från 1977 utspelar sig på en tysk balettskola som drabbas av dödsfall och försvinnanden. Huvudkaraktären Suzy Bannion anländer en stormig och regnig natt och möts av en skrikande flicka som flyr ut genom portarna.
Suzy förstår snart att den prestigefulla balettskolan i själva verket är en front för svart magi och hon sugs ofrivilligt in i en allt mer mardrömslik verklighet. Med livet som insats ställs hon inför gåtan om vem som driver skolan och vad inrättningens verkliga syfte är. Skräcken byggs upp av oförklarliga händelser såväl som rått våld och ovanlig färgsättning. Slutresultatet blir en skräckfärd som gränsar mot det surrealistiska.
En av "Susipirias" mest slående effekter är dock ledmotivet av proggrockgruppen Goblin, en kort illavarslande melodi som upprepas genom hela filmen som ett mantra. Musiken vaggar in oss i Suzys växande paranoia och skräck som stegvis ökar och för oss framåt mot en ofrånkomlig upptäckt.
"Suspiria" är inte för den lättskrämde eller blödige. Men för skräckgenrens finsmakare är filmen en riktig karamell som håller ännu efter nästan 40 år.
Det är något alldeles särskilt med skräckfilmer från 1970-talet. En slags oförutsägbarhet och kreativitet som inte finns i dagens skräckfilmer. De känns mer stöpta utifrån en generisk mall som man vet går hem på biograferna och i DVD-hyllorna. Någonting med 70-talets budgetfilmer, och kanske framför allt de italienska, håller mig mer på spänn än dagens datorgrafiksfester till skräckisar.
Det giallo-filmerna, och många andra obskyra skräck-, sci-fi- och fantasalster från 50-, 60- och 70-tal saknar i teknik och finansiering tar de igen med sin kreativitet, viljestyrka och ren råhet. Dessa filmskapare visste att de aldrig skulle håva in de stora pengarna och kunde istället renodla sin genres specifika attribut till den grad att det ibland nästan kan bli för mycket av det goda. Men bara nästan.