Finns att köpa som dvd.
”Persona”, Ingmar Bergmans film från 1966, är ett konstverk som lever genom decennierna. En film som förenar en yttre enkelhet med en outtömlig gåtfullhet, en komplexitet som växer fram ur det skenbart banala.
Någon handling i vanlig mening finns inte och Ingmar Bergmans beskrivning av vad han tänkte sig lockar knappast stora skaror: ”Ja, det handlar om en som snackar och en som tiger och så jämför de händer och så blandar de ihop sig med varandra.” Detta alltså sagt på idéstadiet, men det är en träffande beskrivning av vad det också blev för film. Den som tiger är skådespelerskan Elisabet Vogler, spelad av den då ganska okända Liv Ullmann som i ”Persona” gjorde sin första Bergman-film. Den som talar är syster Alma, spelad av Bibi Andersson.
Eftersom Elisabet Vogler har slutat att prata ordineras hon vistelse med sköterskan Alma i en stuga vid havet. Där utspelar sig i stort sett hela filmen. En pratar och en tiger, som sagt.Filmen skildrar vad som sker mellan dessa två. Närhet, kontaktsökande, avståndstagande, vrede, desperation. Det är känslomässigt utmanande.
”Persona” är ett konstverk i utkanten av vad som låter sig sägas och skildrar ett tillstånd i gränstrakter. Språket och verkligheten faller samman. Personerna glider ihop – filmens mest berömda bild är den där Bergman låter Ullmanns halva ansikte glida ihop med Anderssons halva. Ingmar Bergman betonar i en SVT-produktion från 2003 att filmen är en ”handgriplig, vanlig och riktig historia”. Det låter sig sägas utan att det har utgjort något hinder för de otaliga tolkningar och analyser som har gjorts.
En sönderanalyserad film, tyngd av sitt rykte som svårtillgänglig och exklusiv? Så kan det säkert vara. Men det går ju också att strunta i sådant och helt enkelt se filmen.
Den är vacker. Solen, ljuset och havet på Fårö, där den till största delen är inspelad. Kläderna, frisyrerna, kvinnorna – det glittrar av skönhet. ”Persona” är estetiskt fulländad och till synes genomtänkt i varje detalj.
Man bör se den flera gånger. För dess rikedom och djup, men också för dess lätthet. Det tar faktiskt några gånger av estetisk bländning innan de djupare liggande lagren avtäcks.
Med detta sagt är det onekligen en på många sätt obehaglig existentiell belägenhet Ingmar Bergman beskriver.
Persona är ett slags bön, en fråga om mening och sanning. Utan svar, men med den mångtydighetens tröst som konsten i sina bästa stunder kan förmedla.