Finns på dvd och blu ray.
En äldre dam med ett vedträ i famnen kliver in på polisstationen och säger allvarligt: ”Det finns ugglor på värdshuset”. På vilken polisstation som helst i världen skulle hon avfärdas som en gammal toka. Men inte i Twin Peaks.
Vem mördade Laura Palmer? Hösten 1990 var det frågan på allas läppar. Varje måndag blev gåtan lite mer komplicerad, hemligheterna fler och polisen som skulle utreda dem lite knepigare. ”Twin Peaks” var en tv-serie som inte liknade någonting annat, en märklig mix av tonårskärlek, körsbärspaj och mardrömmar.
På våren 1991 visste vi vem mördaren var. Frågan på allas läppar då var hur en tv-serie som börjat så bra kunde försämras så fort.
Då var jag en hängiven beundrare som såg vartenda avsnitt med nästan religiöst engagemang. Fram-för allt fascinerade agent Cooper (spelad av Kyle MacLachlan): strikt, genomhederlig och excentrisk. Flera gånger har jag återvänt till den första, sevärda halvan av serien, men först nyligen såg jag om allt i ett svep.
De gamla intrycken består: David Lynch och Mark Frost lyckades till en början väldigt väl med att blanda skräck, surrealism och vardagsliv. Men efter att nervösa tv-bolagschefer tvingat dem att lösa mordet i början av andra säsongen tog de knasiga bifigurerna över och intrigen gick på tomgång. Till slut klev Lynch in i sista avsnittet, vred upp alla reglage till max, och lämnade oss hängande i ovisshet med tidernas cliffhanger.
Att han just nu jobbar med en fortsättning är både efterlängtat och illavarslande: en del hemligheter bör förbli hemliga.
”Twin Peaks” har med tiden fått rykte om sig att vara det pionjärverk som förändrade tv-branschen, från det enkla och massproducerade till det påkostade och barnförbjudna. Utan ”Twin Peaks” skulle vi inte ha ”Sopranos”, ”Six feet under” eller ”True detective”. Riktigt så bra känns inte serien nu, men originaliteten består.
För den som följde David Lynch var ”Twin Peaks” mer logisk än överraskande. Redan i ”Dune” (1984) styrdes Kyle MacLachlan av sina sanndrömmar och i ”Blue velvet” (1986) avslöjade han perversioner under ytan på en välordnad småstad.
Ju mer man lär sig om Lynch och hans filmer, desto mer fascinerande blir ”Twin Peaks”. Vissa teman återkommer alltid. Bakom röda draperier döljs ingången till helvetet, medan intuition och infall är vägen till sanning -- för både agent Cooper och regissören Lynch.
Damen som inleder den här texten var en plötslig ingivelse han fick redan i mitten av 70-talet. Under inspelningen av ”Eraserhead” sade David Lynch till sin assistent Catherine Coulson: ”en dag ska jag göra en tv-serie där du bär omkring på ett vedträ”.
Och så blev det.
På nätet: welcometotwinpeaks.com är en sajt för fans, med allt möjligt kring ”Twin Peaks”.