Den 10 augusti 1628 slog vädret äntligen om. I veckor hade den svenska flottans ledning väntat otåligt på lämplig vind, allt för att så snart som möjligt kunna segla till krigsskådeplatsen med flottans nya skepp, Vasa.
Det dröjde dock inte länge innan hon visade sig instabil. Trots den loja vinden och trots att inte fler än fyra av skeppets tio segel var hissade krängde Vasa oroväckande så snart hon seglade för egen köl. Från Danviken kom en starkare vindby som fick skeppet i rejäl gungning.
Inför ögonen på söndagslediga Stockholmare började hon ta in vatten och vid klockan sex sjönk hon på sin jungfrufärd, bara 1 400 meter ut i Stockholms ström. Hur var detta möjligt - hur kunde en sådan satsning på ett skepp som skulle bli en av flottans stoltheter sluta så snöpligt?
Spektakulär bärgningFör 50 år sedan, den 24 april 1961, bröt Vasa vattenytan efter 333 år på Strömmens botten. Många stockholmare såg på spektaklet också den här gången, men händelsen kablades också ut i TV-nätet över stora delar av världen och miljontals tittade.
Bärgningen fascinerade många - en av dem som var på plats vid tillfället var den unge Anders Wahlgren - som nu har gjort både en film och en bok om Vasa lagom till jubiléet.
Både filmen och boken har titeln "Vasa 1628", och de ligger varandra väldigt nära - manuset till filmen är bitvis nästan identiskt med boktexten. Filmen, som är uppdelad på två delar, är till stora delar animerad.
Vi får se hur Stockholm såg ut i början av 1600-talet, innan staden blev ombyggd för att passa för den stormakt landet höll på att bli genom de många framgångsrika krigen. I första delen är staden lika mycket huvudperson som skeppet.
Andra filmen handlar om hur katastrofen var möjlig, och hur bärgningen gick till. Den här berättelsen är mest intressant, i såväl filmen som i boken. Här finns en närvarokänsla och entusiasm som smittar av sig.
Fråga polisenAnnorlunda är det med skildringarna av 1600-talet. Seklet är Anders Wahlgrens tappning väldigt avlägset och snudd på kuriöst.
Stockholms stads tänkeböcker, protokollen från rådhuset, används regelbundet för att visa hur brutal och våldsam tiden var - samtidigt kan man fråga sig hur civiliserad tid vi lever i om man frågar en vanlig Södermalmspolis i dag.
Att 1600-talet innehöll så mycket mer än bara elände är någonting som ofta väljs bort, men förhoppningsvis är det inte medvetet utan beror i det här fallet på att Wahlgren inte är uppdaterad med forskningsfronten.
Fel bild!Som historiker måste jag säga att jag tycker det är synd, för hur fantastiskt Vasa än var kan jag inte bli berörd av en så ensidigt mörk och dyster historia som den Wahlgren målar upp.
Filmernas stora behållning är de bitvis häftiga animationerna av 1600-talets Stockholm, men också skildringen av bärgningen där en hel del originalfilm har använts. Men den som hoppas komma seklets människor nära blir besviken.
Vasa blir i Wahlgrens tappning aldrig mer än ett ganska dystert monument över ett märkligt misslyckande.
ERIK PETTERSSON
Artikelförfattaren är doktorand i historia vid Linköpings universitet. Han har skrivit tre historiska böcker, "Maktspelerskan" om drottning Kristina, "Vicekungen" om Per Brahe d y och "Den skoningslöse" om Karl IX.