Walter (Hans Furuhagen), Mona (Birgitta Andersson) och Kalle (Lars Ekborg) försöker förgäves att angöra en brygga i Tage Danielssons och Hans Alfredsons klassiska sommarfilm från 1965.
Den internationellt prisade komedin hör till de sista stora inspelningarna som gjordes i Svensk Filmindustris gamla flaggskepp Filmstaden i Råsunda utanför Stockholm. Studioinspelningarnas dagar var snart över, nya unga experimentella filmmakare som Vilgot Sjöman och Bo Widerberg tog likt italienarna och fransmännen ut kameror och mikrofoner i ”verkligheten“, till och med demonregissören Ingmar Bergman hade hittat ut till sitt Fårö för att iscensätta sina kargt kärva existentiella dramer. Också ”Att angöra en brygga” spelades till stora delar in ute på ön Högdunsen i Öregrunds skärgård, men visst ser man också tydligt vilka scener som spelats in i Filmstaden.
”Att angöra en brygga” var den andra ”Hasseåtage”-filmen och ett filmiskt genombrott för den folkkära duon. Näst efter en annan lekfull satir av svenskhet, Lasse Åbergs “Sällskapsresan” (1980), var den med sina nära två miljoner besökare länge den mest sedda filmen.
Tage Danielsson stod för regin och skrev manuset tillsammans med Hans Alfredson. De leker vilt med Hollywood-filmens alla genrer och förvandlar Stockholms skärgård, denna paradisiska idyll som redan skändats av synden i August Strindbergs råa roman ”Hemsöborna” (1887) och Bergmans romantiska tonårsdrama ”Sommaren med Monika” (1953), till en skruvad komedi som i dag faktiskt för tankarna till Quentin Tarantinos filmiska kollage, som ”Once Upon a Time in Hollywood” (2019).
Hans Furuhagen, Birgitta Andersson, Gösta Ekman och Monica Zetterlund under inspelningen av "Att angöra en brygga" (1965).
Hasse och Tage lånar friskt från allt de själva sett på bio, “Att angöra en brygga” är på en och samma gång en hårdkokt thriller, ett fånigt folklustspel, en vild västern och ett experimentellt verk á la franska nya vågen i vad som kanske mest påminner om en talande stumfilmskomedi. Det är djärvt och snillrikt, bit för bit växer filmen mot dess ofrånkomliga tragikomiska upplösning.
Monica Zetterlund med luftgeväret i högsta hugg under inspelningen av "Att angöra en brygga" (1965). Gösta Ekman, Hans Alfredson, Monica Zetterlund, Katie Rolfsen och Tage Danielsson tillsammans.
Ett par par har ordnat en kräftskiva ute på skärgårdsön Ensamholmen. Berit (Monica Zetterlund) och Lennart (Gösta Ekman) väntar på sina respektive Kalle (Lars Ekborg) och Mona (Birgitta Andersson) som kommer med segelbåt tillsammans med de två övriga gästerna Walter (Hans Furuhagen) och direktör Olsson (Danielsson själv). Problemet är att de är ena rediga söndagsseglare, manlig fåfänga och hybris gör att de inte klarar av att angöra bryggan och gå i land. Timmarna går och skilda från varandra med ett par hundra meter saltvatten börjar kurrande magar, torra strupar och köttets nakna begär locka till fördärvet. Hoppet sätts till skärgårdsoriginalet Albert Garbo(!), en vresig fiskargubbe och cineast (han påstår sig vara i färd att gifta sig med Esther Williams!), som inte vill låna ut sin eka till landkrabborna och stockholmarna så att de kan hämta gästerna på båten. Det som först börjar med en rad tokiga missöden leder nu till en situation på liv och död när den omutlige Garbo visar sig vara rent livsfarlig. Kanske kan Berits mor Inez (Katie Rolfsen), en riktig krutgumma med kampsportsfärdigheter, klå vett i gubbtjuven?
“Att angöra en brygga” är något av det svenskaste som finns, Lars Färnlöfs signaturmelodi, sjungen av vår egen jazzdrottning Monica Zetterlund, är lika inpräntad i den svenska sångminnet som Martin Bodins böljande färgfoto av Skärgårdens vågor är i vår folksjäl.
En utklädd Tage Danielsson ger regi under inspelningen av "Att angöra en brygga" (1965). Hans Alfredson och Tage Danielsson bjöd på kräftor i samband med pressvisningen av filmen 1965.
Det svenska i filmen ligger inte minst i det avspända, närmast stillsamma, trots all kalabalik. “Att angöra en brygga” är en filmfars som kan mäta sig med världens roligaste komedier och framför allt var den ett mognadsprov för Danielsson som regissör. Han gycklar fram en surrealistisk parodi av Sverige och svensk film likt en rödlätt Jacques Tati i blågul skepnad. Allusionerna, de förfinade blinkningarna, haglar när i princip allting är i upplösning, ett språng in i det postmoderna där genrer korsas och identiteter skiftar och uppluckras, allt i en alldeles egen form av nationalromantik som kröner det moderna svenska samhällsprojektet vid tiden för dess zenit, oskuldsfullt framåtblickande och optimistiskt lekfullt. Därefter skulle också Hasseåtage-filmerna få ett starkare drag av svärta i takt med att det förlorade murkna folkhemmet ruttnade inifrån.