Paris kan ännu inspirera. Eller snarare myten om Paris, drömmarnas och konstnärernas stad. Woody Allen fantiserar i denna film över hur Paris var på det glada 20-talet när genier som Hemingway, Picasso och Scott Fitzgerald var namnen på allas läppar.
Parisiska miljöer
Men missförstå mig rätt nu. Filmen utspelas i realtid. Till Paris kommer det nyförlovade paret Gil och Inez. En författare som kört fast och en kvinna som inte delar mannens känsla för konst och litteratur utan är mer intresserad av att shoppa och att roa sig. De kysser varandra på den mest romantiska av platser, japanska bron i målaren Monets trädgård i Giverny. Men man fattar ändå att paret snart kommer att krisa.
Under sina långa promenader kommer Gil allt närmare stadens hjärta, medan han samtidigt glider ifrån sin fästmö. En afton vid midnatt bromsar en Peugeot av 20-talsmodell in och han sitter snart i baksätet tillsammans med ett glatt gäng i 20-talsmundering. Vad som händer sen ska inte avslöjas, det skulle förstöra nöjet för alla som tänker se filmen.
Publiksuccé
Allen är tillbaka, vass och underhållande igen. Det ger säkert mer att se filmen om man har ett hum om vilka Cole Porter, Matisse och Gertrude Stein var. Allen älskar legendarerna lika mycket som han avskyr kulturella besserwissrar. I en obetalbart rolig scen blir just en sådan avsnoppad under en guidning framför Auguste Rodins skulptur "Tänkaren". En tablå där för övrigt presidenthustrun Carla Bruni spelar guide med den äran.
Owen Wilson levererar replikerna med det där gnälligt självömkande Allenska tonfallet, som man lärt sig älska. Hela ensemblen är på hugget och det bjuds också på visuella gags, som får publiken att gapskratta. Den som önskar kan frossa i romantiska Parismiljöer och njuta av Paris i regnet.
Woody Allens 41:a spelfilm är faktiskt hans största publiksuccé hittills. Lite märkligt kan jag tycka, men det är ändå en film som garanterat platsar bland hans tio mest sevärda.