Andningshål i barnfilmsfloran

Animationerna andas i stället en passande gammaldags enkelhet. För det är ju det enkla, lugna och trygga som är Nalle Puh-världens största tillgång.

Berättelsen i "Nalle Puhs film: nya äventyr i sjumilaskogen" är också enkel i ordets bästa bemärkelse och tar avstamp i att Nalle Puh får panik när han upptäcker att honingen är slut och vips har han fått för sig att hans vän Christopher Robin är tillfångatagen av monster och måste räddas. Puh och hans vänner drar iväg på räddningsuppdrag, till och med den melankoliske åsnan Ior som är mer nere än vanligt eftersom han tappat sin svans.

Sjumilaskogen är en värld där berättelserna handlar om vänskap och kärleken till det talade ordet. Även om man inte alltid förstår allt. I bokform är det smått oemotståndligt. I Disneys nya film fungerar det bättre än på länge. Framför allt är det en film som erbjuder ett litet alternativ i den ofta hysteriska animerade barnfilmsfloran. Inte minst för att filmen har ett tilltal som säkert passar även de som ännu inte hunnit börja skolan.

Det som är lite synd är att filmskaparna ändå inte riktigt vågar lita på bokoriginalets lugna attraktionskraft utan förstärker där det inte behövs. De drar till exempel Nasses nervösa räddhågsenhet ett litet varv extra. Kanske borde de ha lyssnat på Puh och att "det bästa är att veta vad man letar efter innan man börjar leta efter det".

Men det som inte går att komma ifrån är det är svårt att värja sig mot en liten trög björn som har följande budskap: "En smula hänsyn och lite omtanke betyder så mycket".

Per Eriksson