Åskgud med klent muller

"Thor: The dark world" är en platt, så platt film. Betyget blir CC.

Chris Hemsworth och Natalie Portman som åskguden Thor och forskaren Jane Foster i "Thor: The dark world".
Foto: Paramount Pictures/AP/TT

Chris Hemsworth och Natalie Portman som åskguden Thor och forskaren Jane Foster i "Thor: The dark world". Foto: Paramount Pictures/AP/TT

Foto: Zade Rosenthal

Film2013-11-01 09:27

ACTION

CC

Thor: The dark world

Regi: Alan Taylor

Med: Chris Hemsworth, Natalie Portman, Tom Hiddelston, Stellan Skarsgård med flera

Visas i Linköping, Mjölby, Motala, Skänninge och Norrköping

Häng med nu, det här är inte så konstigt egentligen. En gång var 5 000:e år konvergerar de nio världar som ryms inom Marvels tolkning av asatrons världsallt, en Toys R Us-anpassad version av asken Yggdrasil. Det blir rätt stökigt eftersom gravitationen funkar lite som den vill och colaburkar, rymdskepp, troll och gudar trillar hit och dit mellan världarna. Om man är en uråldrig svartalf som vill förinta universum och låta kosmos uppfyllas av mörker är det julafton. Är man åskguden Thor (Chris Hemsworth) är det bakgrunden till uppföljaren av den första, nästan otroligt usla filmen om ens dundrande äventyr.

Vad som faktiskt är konstigt är att vi i biopubliken kan ta till oss den här historien. Ragnarök står för dörren och ont ställs mot gott i form av taskigt formgivna 3D-animerade actionfigurer. Men så här har vi har vant oss att se arketypiska myter gestaltade. Inget fel med det egentligen; vikingarna täljde trägubbar. Vad som däremot är besvärande är hur regissören Alan Taylor lyckas omintetgöra det drama som uppstår i relationerna mellan en gudakonung och hans söner när de gör upp om tronföljden och bråkar om hur man bäst räddar världsrymden. Vad som kunde ha blivit superhjältarnas intergalaktiska Kung Lear blir i stället en berättelse som tycks skriven endast för att bereda väg åt en rad maffiga digitala specialeffekter.

Chris Hemsworth gör sitt bästa som Thor, men han har inte mycket att jobba med. Berättelsen, alltså själva händelseförloppet, lämnar nästan inget utrymme åt dem som antas beröras av det. Här finns ett undantag, Tom Hiddelston är mörkt magisk som ursurpatorn Loki och lyckas ensam ge en gnutta djup åt ett skådespel som är så platt att man misstänker att Thor har gått loss på det med sin hammare.

Tack kosmos för att det är 5 000 år kvar till nästa konvergens. (TT)

CARL CATO

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!