Jag bådegillar och ogillar "Horrible Bosses". På många sätt var det en total splittrad filmupplevelse där jag skrattade och suckade om vartannat. Förklaringen är att manuset i grund botten är rätt uselt men gång på gång räddas ut ur dyngan av duktiga skådespelare med känsla för komisk tajming.
Svag för Bateman
Huvudtrojkan i "Horrible bosses" utgörs av Jason Bateman, Jason Sudeikis och Charlie Day. Tre killar som gjorts sina genombrott via tv-komedier som "Arrested Development", "Saturday Night Live" och "It?s always sunny in Philadelphia".
Jag är som vanligt speciellt svag för Bateman som har en förmåga att liksom dansa tillsammans med ord och tystnader och på så sätt kunna förvandla det mesta till stor komik. Jag kan bara beskriva det som perfekt komiskt gehör.
Tre kompisar
Bateman, Sudeikis och Day spelar tre kompisar som har det rätt bra, förutom att deras chefer är helt horribla. Självklart (!) bestämmer de sig därför för att ha ihjäl sina överhuvuden.
Cheferna spelas av Kevin Spacey, Colin Farrel och Jennifer Aniston som alla har riktigt roligt med sina roller. Speciellt Farrel imponerar som Sudeikis lönnfeta och kokainsniffande boss. Men, roligast av alla är Jamie Foxx i en liten biroll. Hans lek med klichébilden av hotfull svart hit-man är fullkomligt briljant och förutom någon scen i "Bridesmaids" det absolut roligaste du kan se på bio just nu.
Det finns alltså gått om ljusa och roliga stunder i "Horrible Bosses" men den är också en hopplöst berättad och med en väldigt tunn premiss.
Tokigheter
I stället för att fokusera på ramverket överhopar manusförfattarna berättelsen med tokigheter.
Därför är "Horrible Bosses" bäst om man kan leva med att koppla bort mellanspelen. Det är lite som att vara på en baseballmatch. Långa stunder kan du lika gärna springa och köpa godis, det gäller bara att vara tillbaka i tid för att se Jason Bateman slå ännu en homerun.
Per Eriksson