Bland de bästa debutfilmerna någonsin

Ett lika fasansfullt som vackert möte mellan Samuel Beckets absurda dramatik och Francis Bacons våldsamt uttrycksfulla målningar. Så kan David Lynchs debut “Eraserhead” beskrivas, en surrealistisk mardröm och en nyckel till hela hans gåtfulla filmskapande. I kväll får vi äntligen chansen att se hans klassiker på bioduken igen.

Jack Nance spelar den förtvivlade Henry Spencer i David Lynchs surrealistiska debutfilm "Eraserhead" (1977).

Jack Nance spelar den förtvivlade Henry Spencer i David Lynchs surrealistiska debutfilm "Eraserhead" (1977).

Foto: Afi/Libra/Kobal/REX

Film2022-09-06 06:38

Högst oväntat blev den då 31-årige David Lynchs surrealistiska film “Eraserhead” en kassasuccé i Amerika när den började visas som midnattsföreställning på biograferna 1977. Numera betraktas den vid sidan av sidan av filmer som Orson Welles “Citizen Kane” (1941) som en av de bästa regidebuterna någonsin och finns bevarad i USA:s Kongressbibliotek betraktad som estetiskt och kulturhistoriskt ovärderlig. 

Det tog många år för konstnären Lynch att färdigställa sin första långfilm. Tack vare framgångsrika och förhållandevis förmögna vänner som filmstjärnan Sissy Spacek och hennes make, den berömde scenografen Jack Fisk (som sedan arbetade med Lynch filmer “The Straight Story” (1999) och “Mulholland Drive” (2001)), kunde han fortsätta. 

I “Eraserhead” förs vi till en förfallande industristad där den olycklige Henry Spencer (Jack Nance),  en alltmer plågad ung man, vandrar runt likt en levande död. Henry har fastnat i en oönskad relation med flickvännen Mary (Charlotte Stewart) samtidigt som han trånar efter sin vackra granne (spelad av Judith Anna Roberts). Under en synnerligen obehaglig och obekväm middag hemma hos Marys föräldrar får han veta att hon väntar barn. 

undefined
Den olycklige Henry Spencer (Jack Nance) på väg hem från fabriken i David Lynchs film "Eraserhead" (1977).

Henry har på känn att det egentligen inte är ett barn som växer inuti flickvännen och mycket riktigt kommer ett monstrum med ett omänskligt ormlikt ansikte till världen. Denna “tingest” vägrar att äta och gråter och skriker konstant. Mary uthärdar inte situationen utan lämnar Henry att själv ta hand om “barnet” som snart inser att det har svårt att andas och får smärtsamma sår. Stadigt växer vansinnet inom honom…

undefined
Henry Spencer (Jack Nance) lämnas ensam att ta hand om sitt missbildade "barn" i "Eraserhead".

När Lynch spelade in “Eraserhead” var han i grunden bildkonstnär, men hade gradvis gått över till film och 24 år gammal 1970 fick han möjlighet att studera vid American Film Institutes (AFI) prestigefulla utbildning i Los Angeles, drömmarnas stad. Med sitt egensinniga surrealistiska bildspråk började han utforska våldsamma sexuella teman i sina kortfilmsprojekt. Inom AFI började det växa ett obehag inför och ett moraliskt  motstånd mot det Lynch skapade, men han fick stöd av den berömde filmskaparen och läraren Frank Daniel som hotade med att lämna utbildningen ifall hans elev inte fick slutföra sina studier. 

Lynch kom på idén till filmen “Eraserhead” genom en dagdröm om hur en liten pojke bär med sig en mans huvud till en pennfabrik. Han influerades av Franz Kafkas existentialistiska novell “Förvandlingen” (1915), i vilken en ung man vaknar upp som en kackerlacka, och Nikolaj Gogols satiriska berättelse “Näsan” (1836) om en näsa som lämnar en mans ansikte och börjar leva sitt eget liv. Men framför allt tog han starkt intryck av sin bibelläsning och Lynch har hävdat att “Eraserhead” är hans mest religiösa film.

undefined
1. Nikolaj Gogol, målning av Otto Friedrich Theodor von Möller från 1840-talet. 2. Franz Kafka 1923.

På ett personligt plan bearbetade Lynch den stora fasan i att bli far. Innan hans familj flyttade till Kalifornien hade Lynch och hans dåvarande hustru Peggy Lentz studerat på konsthögskolan i Philadelphia. Hon blev snart gravid och de två fattiga konststudenterna köpte ett övergivet hus i en förfallen och tungt kriminellt belastad del av staden. Lynch kände en stor ångest över deras livssituation omgivna av “våld, hat och smuts”. Den utbredda psykiska ohälsa och fattigdom han fick se i 60-talets Philadelphia influerade också till filmen, Lynch bevittnade ett mänskligt armod av ett slag en ung man från den välmående småstaden Missoula i lantliga Montana då inte kunde tro fanns i Amerika. Ett återkommande tema i hans senare filmer och tv-serier som “Blue Velvet” (1986), “Twin Peaks” (1990–1991), “Lost Highway” (1997) och “Mulholland Drive” (2001) är den närmast surrealistiska kontrasten mellan det glättiga rika och bekymmerslösa pastorala Amerika och de nattsvarta djupen av sociala orättvisor och rent omänskligt lidande. 

Men framför allt föddes hans dotter Jennifer med svårt missbildade fötter och fick genomgå omfattande operationer som barn, en pågående smärtsam situation fylld av oro och sorg som följde Lynch genom hennes uppväxt. 

Eftersom han är en sådan perfektionist blev filminspelningen utdragen, när pengarna från AFI var slut fick Lynch finansiellt stöd av Fisk och Spacek, dessutom skänkte Nances fru Cahterine E. Coulson (som också spelar en roll i filmen) sin servitrislön åt projektet och själv försörjde Lynch sin familj som tidningsbud. 

Det visuella uttrycket i “Eraserhead” har fascinerat ända sedan den först gick upp på biograferna för 45 år sedan. Framför allt har många ställt sig frågan kring hur Lynch skapade det deformerade barnet, som han kallade “Spike”. Lynch har aldrig velat avslöja det, utan skämtsamt sagt att det är ett riktigt missbildat barn som man hittade i närheten av inspelningsplatsen. Det har spekulerats kring ifall det i själva verket är en flådd kanin eller ett lammfoster vi ser. 

Estetiken i “Eraserhead” har jämgörts med britten Ridley Scotts klassiska skräckfilm “Alien” som hade premiär två år senare. Scott vände sig till den berömde schweiziske surrealistiske konstnären H. R. Giger för att skapa scenografin. Denne hade sett Lynchs film och bevittnad någon som bättre gestaltat det han ville uttrycka än vad han själv förmådde. När Giger sedan bad Lynch om att få skapa scenografin till rymdoperan “Dune” (1984) så tackade denne nej just för att han upplevde att schweizaren hade stulit hans idéer. 

Ljudet är det mest utmärkande med “Eraserhead”, det är en film som vi i första hand hör. Lynch vände sig till den sedermera Oscarsbelönade ljudkonstnären Alan Splet (som sedan också kom att arbeta med Lynchs senare verk “Elefantmannen” (1980), “Dune” och “Blue Velvet”) och tillsammans började de utveckla en tät suggestiv ljudbild genom att spela in ljudet inifrån en plastflaska som flyter i ett badkar. Resultatet har beskrivits som att vi som publik kliver in ljudmassan från en rasande fabrik eller en kvidande döende jätteorganism. Det susar som om befinner vi oss i en intergalaktisk mussla, en hotfull ljudatmosfär suddar ut gränsen mellan dröm och verklighet (ett tema som sedan också följer genom Lynchs filmskapande). 

Dessutom lät Lynch jazzorganisten Fats Waller och låtskrivaren Peter Ivers komponera musiken till filmen, vilken blev mörkt olycksbådande, dyster och klaustrofobisk. 

undefined
Jack Nance spelar den förtvivlade Henry Spencer i David Lynchs surrealistiska debutfilm "Eraserhead" (1977).
undefined
David Lynch

 “Eraserhead” har liknats vid två irländares skapande, Samuel Becketts absurda pjäser och målaren Francis Bacons våldsamma expressionism. Henry är i någon mening den vanlige mannens arketyp, bortsett från sin vilda frisyr (som Nance gick runt i under alla år filminspelningen pågick och som intet så litet påminner om Lynchs egen rufsiga kalufs) så är han vanligt klädd och närmast uttryckslös, märkligt passivt är det som om han styrs av sitt öde genom filmen. Henry låter andras beslut leda honom framåt mot den slutliga galenskapen.

undefined
Samuel Beckett och Francis Bacon, målningar av Reginald Gray från 1961 och 1960.

Inledningsvis fick “Eraserhead” mycket kritik för att vara “osebar”, “pretentiös” och en “dålig” kopia på de spanska surrealisterna Salvador Dalis och Luis Bunuels klassiska film “Den andalusiskas hunden” (1929). Lynch uppfattade inte vända sig ut mot publiken utan i stället suga in dem för att drunkna i hans egen bisarra värld. Med tiden har det kommit att låta annorlunda, den intensiva mardröm som “Eraserhead” är har hyllats och många menar att det är hans konstnärligt sett mest förfinade verk, radikalare och dystrare än det han senare skapat. Med mörka sexuella undertoner är “Eraserhead” en vacker, plågsam, humoristisk och provocerande film präglad av en ständig känsla av ångest och nervositet. En öppen metafor för var och en att tolka som den vill. 

Filmen gjorde att giganter som Mel Brooks och Stanley Kubrick (som försökte återskapa stämningen från filmen i sin egen rysare “The Shining” (1980)) fick upp ögonen för Lynch och blev hans protegéer. Tre år senare hade hans betydligt mer konventionella drama “Elefantmannen” (1980) premiär med superstjärnor som John Hurt och Anthony Hopkins i huvudrollerna. Den filmen nominerade till åtta Oscarsstatyetter bland andra Bästa film och Bästa regi och Lynch hade redan vid 34 års ålder etablerat sig som en av de främsta filmskaparna någonsin. 

I kväll visas “Eraserhead” på Filmstaden i både Linköping och Norrköping, passa på att se den på vita duken! 

Lynchs filmer & serier

“Eraserhead” (1977) 

“Elefantmannen” (1980)

“Dune” (1984), tv-serie och film  

“Blue Velvet” (1986) 

“Wild at Heart” (1990)

“Twin Peaks” (1990-1991, 2017), tv-serie  

“Twin Peaks: Fire Walk with Me” (1992), film 

“On the Air” (1992), tv-serie 

“Hotel Room” (1993), tv-serie 

“Lost Highway” (1997) 

“The Straight Story” (1999)

“Mulholland Drive” (2001) 

“Inland Empire” (2006) 

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!