Drama
Regi: David Mackenzie
Med: Jack O'Connell, Rupert Friend, Ben Mendelsohn
Fängelseskildringen är en så pass etablerad filmgenre att den liknar en egen kulturform. På fansajter som prisonmovies.net kan konnässörerna botanisera bland tusentals titlar, gå rakt på topp 300 (!) eller roa sig i listan över de vanligaste klyschorna ("Den onda vakten", "Duschscenen", "Den maktfullkomlige kökschefen").
Trots alla klichéer har fängelsefilmen sett ett rejält uppsving på senare år. Steve McQueens "Hunger", Jacques Audiards "En profet" och Jenji Kohans unisont hyllade tv-serie "Orange is the new black" har alla förnyat genren, och det är just i den här kontexten som David Mackenzie troligen vill se sin nya film "Blodsband".
Filmen följer tonårsligisten Eric (Jack O'Connell), som efter att ha flutit runt på ungdomsanstalter under hela sin uppväxt får 15 år på ett högsäkerhetsfängelse för mord. Här sitter även hans livstidsdömde pappa Neville (Ben Mendelsohn), och duon inleder en skakig familjerelation i en omgivning formad av våld, makthierarkier och rasism.
Duon är utmärkt i sina spattigt hatiska far och son-relation, och tillsammans med skickligt närgående kameraarbete skapas en klaustrofobisk stämning i denna trovärdiga skildring av brittisk fängelsekultur.
"Blodsband" landar någonstans mellan rebellromantiken i "Cool hand Luke", familjedramat från "I faderns namn" och underhållningsvåldet i machobagatellen "Bronson". I en serie smärtsamt hopplösa terapisessioner ringar filmen även in frågan om det finns en väg ut ur en manlighet präglad av ursinne, stolthet och våld.
Men just när det börjar brännas i Mackenzies alfahannepsykologi får regissören kalla fötter. Halvvägs in i filmen övergår handlingen till en välbekanta berättelsen om en mans kamp mot systemet, komplett med hjältedåd, filmskurkar och fängelseklyschor (även om att ta någon gisslan genom att bita sig fast i deras testiklar var nytt).
I stället för att besvara sina egna frågor väljer Mackenzie i slutändan att underhålla. Inget fel i det, men för att bli ihågkommen i filmvärldens myller av fångar och fängelser krävs nog mer än så. (TT)